måndag 24 juni 2013

Den jag aldrig var av MajGull Axelsson

Efter att ha fallit från ett höghus i en stad i Östeuropa, bryter Sverker nacken . Han förflyttas tillbaka till Sverige och hustrun MaryMarie vakar vid hans sjuksäng. Eller gör hon det? De ljusskygga omständigheterna kring Sverkers olycka sätter MaryMaries värld i gungning och hon vet inte längre vad hon skall tro. Eller vad hon skall göra. Flera år senare är hon fortfarande inte säker på vad som verkligen hände. Drog hon avsiktligen ut kontakten till respiratorn inne på sjuksalen eller lät hon sin man leva? Sanningen är lika tudelad som hennes namn. Mary. Marie. MaryMarie.

I Den jag aldrig var tar Axelsson återigen sig an det ämne som ligger henne varmast om hjärtat, nämligen människohandel. Med journalistisk skarpsynthet och poetiskt skärskådande balanserar hon en skildring av ett korrumperat patriarkat med en ensam människas sökande efter sin egen roll i tillvaron. Språket är drivet utan att tappa detaljrikedom och dialogerna är välformulerade. Kapitlen alternerar två olika versioner av händelserna efter Sverkers olycka, ett lyckat knep för att hålla tempot på bladvändandet uppe men dessvärre lovar upptakten mer än vad slutet levererar. Bortsett från det är Den jag aldrig var en läsresa jag gärna gör om.


lördag 22 juni 2013

Läsniter.

                                                                                 
 


Anna Gavalda - Lyckan är en sällsam fågel
Det konsekvent pronomenlösa berättandet gjorde mig både provocerad och förvirrad. Modernt eller inte, det här kunde jag bara inte läsa. Minuspoäng till Gavalda.




 


Unni Drougge – Andra sidan Alex
Det var inte mycket som tilltalade mig med Andra sidan Alex. Även om personporträtten med flit saknade sympatiska drag och om det fanns en poäng med den grova dialogen och harangerna av vulgära kommentarer, kändes det hela lite väl osannolikt och överagerat. Kapitlen tenderade att upprepa sig och efter drygt halva boken orkade jag inte längre med Alex ihärdiga supande, Sophies naiva förnekande och deras evinnerliga slagsmål och uppgörelser.


onsdag 12 juni 2013

Hemsökelsen av Shirley Jackson



I ensligheten mellan kullarna ligger det ökända Hill House vars groteska arkitektur hade fått vilken besökare som helst med självbevarelsedrift att vända vid grinden. Hit anländer den sköra och lite inåtvända Eleanor efter att ha kontaktats av Dr Montague, professor i parapsykologi, tillsammans med den sprudlande Theodora och husets rättmätige arvinge, Luke. Syftet med exkursionen är att observera och dokumentera den paranormala aktiviteten innanför Hill Houses väggar och knappt hinner sällskapet över tröskeln innan dörren slår igen bakom dem.

Hemsökelsen är den klassiska berättelsen om en grupp människor på spökjakt i ett stort hus och den har inspirerat till ett otaligt antal uppföljare i både film och bokform. Romanen har epitetet kultklassiker och är stilbildande för sig genre. Dock erfor jag inte alls den nervspänning eller det adrenalinpåslag som jag så hade hoppats på. Jag kände inte alls av spökvibbarna trots alla dörrar som slog igen, ryckande dörrhandtag och budskap skrivna i blod över sovrumsväggen. Däremot besitter den även ett psykologiskt djup och jag fann den alltmer bräckliga relationen mellan Eleanor och resten av gruppen samt relationen mellan Eleanor och hennes motpol Theodora, mycket intressant. Hur den växlade mellan förtrolig systerkärlek och verbal pennalism på ett sätt som endast tycks vara fjortonåriga tjejer förunnat, trots att de båda är trettio plus. 

Eleanor är den i gruppen som starkast påverkas av Hill House och det är ur hennes synvinkel händelserna fortlöper. Detta gör det svårt att avgöra vad som verkligen sker och vad som bara är nycker hos hennes egna hjärnspöken men det är också det som håller bladvändandet uppe och är bokens egentliga styrka. Skildrandet av vanmakten och ovissheten inför mörkret i det okända, både runt och inom oss.