Vägen av Cormac McCarthy

Jag är inget fan av katastrofgenren. Ödesdigra naturkatastrofer, atombomber, kärnkraftshaverier och diverse pandemier innehåller alldeles för mycket hysteri (åtminstone på film) vilket jag blir både matt och lite provocerad av. Således har jag undvikit framgångssuccén Vägen i både film och bokform men efter lite övertalning från mannen vid min sida och en överkomlig läslängd på dryga 230 sidor slog jag häromkvällen upp pärmarna.

Ramen är enkel. Någonting har gått väldigt fel och världen är nedbränd till aska. En far och hans son vandrar genom ett ödelagt landskap mot ett osäkert mål. I kampen för överlevnad tampas de inte bara med svält och sjukdom utan konfronteras även med de etiska dilemman som uppstår i mötet med andra överlevande. Runtomkring dem ligger dimman ständigt tung och ljuset tycks för alltid ha slocknat.

Med ett detaljerat bildspråk och en kort avhuggen dialog (vad finns det att prata om när inget längre finns?) förmedlar McCarthy en historia totalt dränerad på hopp. Vägen är ingen hysterisk katastrofskildring utan en behärskad, tät och mörk berättelse och jag kan förstå varför den prisats som den gjort men mig lyckas den ändå inte riktigt nå. Kanske är det för att jag upplevde den lite väl händelsefattig på sina håll? Kanske är det trots allt katastroftemat som jag inte riktigt köper? Kanske är det mörkret jag inte mäktar med? För det kan tyckas lite gnälligt att hänga upp sig saker som avsaknaden av kapitel och alltför många styckeindelningar. Kanske gör den sig helt enkelt bättre på film? Soundtracket ska ju vara bra har jag hört.

Mina döttrars systrar av Barbara Voors

Efter åtta års försvinnande återfinns Lucy i New York. Hon ligger i koma på stadens sjukhus och mellansystern Annie åker dit för att försöka förstå vad som hänt. Varför Lucy försvann, vem Lucy egentligen var. Kvar hemma i Sverige finns storasystern Mimmi och modern Thea. Annie som känner sig hopplöst bortkommen vid sin systers sjuksäng får i råd av läkaren att skriva ner det hon vill berätta för att sedan läsa det för Lucy. Så Annie skriver och läser, både sina egna men också Mimmis berättelser från tiden före och efter Lucys försvinnande.

Mina döttrars systrar var en spontanpresent från min sambo efter en av hans loppisräder i jakt på Stephen King-böcker. Själv har jag sett Barbara Voors böcker på Myrorna och Emmaus hyllor men aldrig plockat med mig dem till kassan, något jag sannolikt kommer att göra i framtiden då jag framförallt fastnade för stringensen i språket. Mina döttrars systrar är en klok berättelse om livet och mänskliga relationer. Med skärpa klargör Voors vardagens små, oglamourösa sanningar i enkla men stilfulla formuleringar. Man skulle liksom kunna plocka ut dem som små ärtor med pincett. Mina döttrars systrar anförs som en bok om längtan och väntan men jag tycker mig även kunna skönja en problematisering av kärleken. Hur det nu skulle vara möjligt att inte göra det när man talar om längtan. Det ligger på något sätt i deras natur att bestå till hälften av varandra. Ingen kärlek utan längtan, ingen längtan utan kärlek. Oavsett vems kärlek det är och till vem den är ägnad.  

Dokument rörande spelaren Rubashov av Carl-Johan Vallgren

Nyårsnatten 1899 spelar Kolja, eller Josef Rubashov som han egentligen heter, ett parti poker mot djävulen. Kolja, vars ekonomi och sociala sfär utarmats i spelberoendets kölvatten, befinner sig nu i ett tillstånd av likgiltighet och utan anspråk på vinst spelar han enbart för spänningens skull. Givetvis förlorar Kolja och emedan helvetet svämmar över av förtappade själar döms han till att evigt vandra genom seklen.

Ömsom hatisk, ömsom förtvivlad irrar Kolja runt genom 1900-talets Europa i sökandet efter sin motspelare han så lättvindigt satsade sin själ mot. Och Europa är ingen vacker plats. Världskrigen avlöser varandra, befolkningen faller offer för fattigdom och sjukdom, orättvisorna och klyftorna ökar, ideologier och religiösa övertygelser legitimerar förgörelse av den andre. Jag tror inte att det någonstans i boken finns en beskrivning av ljuset mot en husfasad eller ett leende mot en mötande. Nej, försupenhet, förljugenhet, pengar, makt och ond bråd död är vad läsaren har att vänta. Varken mer eller mindre.    

Precis som den Vidunderliga kärlekens historia är Dokument rörande spelaren Rubashov en stämningsfull skildring av ett armt människoöde förlagd till ett historiskt sammanhang. Språket är poetiskt och uppfinningsrikt men blandat med alla historiska referenser tenderar den att bli lätt övermäktigt. Jag vill därför lyfta ett varningens finger, för på samma sätt som det är lätt att ta i för mycket vid ett träningspass som man inte har fysik för, är det lätt att begeistras över språkets finurlighet och vackra formuleringar och man läser så mycket att man till slut upphör att ta in. Likt en utsökt bakelse som snabbt slinker ner, inser man inte förrän man svalt grädden och illamåendet kommer krypande, att man bara borde ha ätit hälften. Med andra ord; Rubashov kräver kanske inte sin läsare men ändock sin läsning. Njut den bäst i små etapper med tid att smälta och reflektera.  

10 meningar om resten av läsningen 2012.

Katerina Janouch – Bedragen

Lättläst men mer eller mindre meningslös.

Mikael Bergstrand – Dehlis vackraste händer

Föredömlig feel-good historia.

Linn Ullman – Nåd

Nyanserat om vägen vi alla ska vandra.

Hillary Jordan – Missisippi

Håller mig hooked på historier om sociala orättvisor och medborgarrättsrörelsen i 50-talets södern.

Karolina Ramquist- Alltings början

Har mött blandade reaktioner, av mig får den tummen upp.

E.L James – Femtio nyanser av honom

Inte alls så kinky som ryktet säger.

Stephan Mendel Enk – Tre apor

Måste man kanske vara åtminstone lite intresserad av judisk kultur för att få ut något av?

Gunilla Bergensten – Konsten att vara otrogen på Facebook

Ett tema i tiden, trivial i övrigt.

Majgull Axelsson – Rosario är död

En av Sveriges bästa författare enligt min mening.

Carl Johan Vallgren – Den vidunderliga kärlekens historia

Vacker visserligen men för högstämd i längden.