Vägen av Cormac McCarthy

Jag är inget fan av katastrofgenren. Ödesdigra naturkatastrofer, atombomber, kärnkraftshaverier och diverse pandemier innehåller alldeles för mycket hysteri (åtminstone på film) vilket jag blir både matt och lite provocerad av. Således har jag undvikit framgångssuccén Vägen i både film och bokform men efter lite övertalning från mannen vid min sida och en överkomlig läslängd på dryga 230 sidor slog jag häromkvällen upp pärmarna.

Ramen är enkel. Någonting har gått väldigt fel och världen är nedbränd till aska. En far och hans son vandrar genom ett ödelagt landskap mot ett osäkert mål. I kampen för överlevnad tampas de inte bara med svält och sjukdom utan konfronteras även med de etiska dilemman som uppstår i mötet med andra överlevande. Runtomkring dem ligger dimman ständigt tung och ljuset tycks för alltid ha slocknat.

Med ett detaljerat bildspråk och en kort avhuggen dialog (vad finns det att prata om när inget längre finns?) förmedlar McCarthy en historia totalt dränerad på hopp. Vägen är ingen hysterisk katastrofskildring utan en behärskad, tät och mörk berättelse och jag kan förstå varför den prisats som den gjort men mig lyckas den ändå inte riktigt nå. Kanske är det för att jag upplevde den lite väl händelsefattig på sina håll? Kanske är det trots allt katastroftemat som jag inte riktigt köper? Kanske är det mörkret jag inte mäktar med? För det kan tyckas lite gnälligt att hänga upp sig saker som avsaknaden av kapitel och alltför många styckeindelningar. Kanske gör den sig helt enkelt bättre på film? Soundtracket ska ju vara bra har jag hört.