Mina döttrars systrar av Barbara Voors

Efter åtta års försvinnande återfinns Lucy i New York. Hon ligger i koma på stadens sjukhus och mellansystern Annie åker dit för att försöka förstå vad som hänt. Varför Lucy försvann, vem Lucy egentligen var. Kvar hemma i Sverige finns storasystern Mimmi och modern Thea. Annie som känner sig hopplöst bortkommen vid sin systers sjuksäng får i råd av läkaren att skriva ner det hon vill berätta för att sedan läsa det för Lucy. Så Annie skriver och läser, både sina egna men också Mimmis berättelser från tiden före och efter Lucys försvinnande.

Mina döttrars systrar var en spontanpresent från min sambo efter en av hans loppisräder i jakt på Stephen King-böcker. Själv har jag sett Barbara Voors böcker på Myrorna och Emmaus hyllor men aldrig plockat med mig dem till kassan, något jag sannolikt kommer att göra i framtiden då jag framförallt fastnade för stringensen i språket. Mina döttrars systrar är en klok berättelse om livet och mänskliga relationer. Med skärpa klargör Voors vardagens små, oglamourösa sanningar i enkla men stilfulla formuleringar. Man skulle liksom kunna plocka ut dem som små ärtor med pincett. Mina döttrars systrar anförs som en bok om längtan och väntan men jag tycker mig även kunna skönja en problematisering av kärleken. Hur det nu skulle vara möjligt att inte göra det när man talar om längtan. Det ligger på något sätt i deras natur att bestå till hälften av varandra. Ingen kärlek utan längtan, ingen längtan utan kärlek. Oavsett vems kärlek det är och till vem den är ägnad.