Ur lässynpunkt finns det egentligen inget rationellt skäl
till varför mitt litterära hjärta ömmar för Oz. Jag har endast läst en bråkdel
av hans produktion, däribland den hyllade ”En berättelse om kärlek och mörker”
som förvisso är en varm och vacker uppväxtskildring men som stundom överjäste i
sin egen detaljrikedom. ”Hur man botar en fanatiker” är en rappt liten essä om
tro och fanatism och är lika högaktuell i dag som när den publicerades för tio
år sedan. Den poetiska romanen ”Samma hav” varvar prosa med lyrik och det är
med denna jag ser ett släktskap med novellsamlingen ”Lantliga scener”. I åtta fristående berättelser får vi följa
invånarna i den lilla staden Tel Ilan där de på något sätt gästspelar i
varandras historier. Varje novell är ett brottstycke liv och precis som i
”Samma hav” skildras här själens plågor som ensamhet och sorg men berättelserna
har även tolkats som metaforer för Israels öde. Språket i ”Lantliga scener” har
en drömmande klang och detta i kombination med den allegoriska vinklingen
skapar olika lager i novellerna. Lager som vid en omläsning skulle kunna skalas
av för att uppdaga nya berättelser.
