I väntans tider.

I väntan på bokrean.

Häxringarna av Kerstin Ekman

Efter att ”Händelser vid vatten” röstades fram av Sydsvenskans läsare som den bästa svenska kriminalromanen genom tiderna, bestämde jag mig för att ta mig själv i kragen och utforska en av Sveriges mest respekterade författare - Kerstin Ekman. 

Häxringarna är den första i en svit på fyra böcker om en stad och ett samhälles framväxt med sin början på 1870-talet. Initialt går läsningen trögt, framför allt för att boken tycks sakna en huvudgestalt. Jag läser med känslan av att betrakta allt lite grann ifrån ovan för att då och då få sikte på en person, dyka ner och följa den ett par sidor för att sedan återgå till betraktarperspektivet. Så småningom binds dock människoödena samman och den unga kvinnan Tora tar rollen som hjältinna. Ekman skriver detaljerat och med stor sakkunnighet om det fattig och smutsigsverige som vi en gång levde och verkade i. Skitigheten är påtaglig, folk luktar surt och pigorna tömmer pisspottor över grannens gräslök men boken är också full av nationalromantiska beskrivningar av vår flora och fauna. Det är lätt att föreställa sig sommaren som väller fram som en bred, grön flod och skogen som blommar.

Snabbt sammanfattat kan alltså sägas att Häxringarna är början på ett gediget hantverk som förvisso tar lite tid på sig att charma sin läsare (läs: mig) men uppväger detta med ett fantastiskt språk och en stor värme för vårt historiska arv. Faktum är att jag efteråt känner mig som en lite mer bildad och lite mer medveten människa och om Sverige haft en kulturkanon hade Häxringarna varit självskriven. Om inte annat så vet jag i alla fall vilken deckare jag ska läsa i påsk.

Dexterkoma.

  Och de eftermiddagar man inte känner för att läsa kan man alltid se en halv säsongs avsnitt av en bra tv-serie.                   Dexter till exempel.

Drömbokhandeln - Au bon roman.

I strid mot rådande konsumtionshysteri av storsäljarlitteratur, startar den förmögna Fransesca och romantikern Ivan en bokhandel med enbart goda romaner – Au Bon Roman. För att urvalet av böckerna skall ske så objektivt som möjligt värvar de åtta mer eller mindre kända franska författare, helt oberoende och ovetandes om varandra, till en hemlig urvalskommitté. Till en början blir lanseringen av bokhandeln en succé men smekmånaden går snabbt över och en rad obehagliga händelser tillstöter. Au Bon Roman utsätts för sabotage och i media kritiseras Ivan och Fransesca för elitism. När tre av representanterna ur kommittén utsätts för mordförsök bestämmer sig Ivan och Fransesca för att göra något åt saken.

Laurence Cossé´s bok innehåller många karaktärer och den fullständigt kryllar av namn, författarpseudonymer och olika alias. Detta hade lätt kunnat bli förvirrande men tack vare de varierande personporträtten lär man sig snabbt känna igen personerna oavsett under vilket namn de omnämns. Beskrivningen av Ivan :  [..] liksom allt han älskade mest här i livet, litteratur, poesi, snö, Anis, luktärter, isigt korniga citrongarnitéer [..] och Le Galls hustru Maïté [..] gillade hon ungefär samma saker som han, det vill säga oberoende, tystnad, stora hundar, svarta klippor, regnet som piskade mot havsytan [..] påminner mycket om presentationerna i Jeunet´s Amelie från Montmartre. Dock ska jag inte sticka under stol med att det tog mig 167 sidor att förstå att AnnMarie Montbrun, Collet Monté och Ida Mesmer var samma person.

I Drömbokhandeln framstår bokindustrin som värsta skojarbranschen. En genomkorrumperad marknad där förläggare, journalister och författare alla har hållhakar på varandra. Kommissarien Heffner gör till och med en jämförelse med Al-Qaida då han för Ivan och Fransesca skall beskriva maktfördelningen mellan Au Bon Romans antagonister. Lite väl överdramatiserat kanske men det skänker ändå lite krydda åt historien. Böcker är minsann ingenting att skoja om.   

Drömbokhandeln börjar som en romanernas High Fidelity där litteraturdiskussionerna flödar fritt över sidorna. Sedemera utvecklas den till en film noir-osande thriller för att slutligen kulminera i en olycklig kärlekshistoria.  Sammantaget utgör den alltså ett sammelsurium av god underhållning - Au bon roman helt enkelt.  

Vägen - Filmen.

Vad som framförallt blev påtagligt när jag såg filmatiseringen var att Vägen faktiskt utspelar sig i modern tid. Scenen där fadern dricker ”Vitamin Water” efter att de hittat en gömd bunker fylld med förnödenheter, konkretiserade min egen något tidsanonyma version. I övrigt var allt lika grått som jag hade föreställt mig det och vad filmmusiken anbelangar hade inte en mer passande elegi kunnat komponeras. (Påstår jag som om jag kunde något om saken).