Häxringarna av Kerstin Ekman

Efter att ”Händelser vid vatten” röstades fram av Sydsvenskans läsare som den bästa svenska kriminalromanen genom tiderna, bestämde jag mig för att ta mig själv i kragen och utforska en av Sveriges mest respekterade författare - Kerstin Ekman. 

Häxringarna är den första i en svit på fyra böcker om en stad och ett samhälles framväxt med sin början på 1870-talet. Initialt går läsningen trögt, framför allt för att boken tycks sakna en huvudgestalt. Jag läser med känslan av att betrakta allt lite grann ifrån ovan för att då och då få sikte på en person, dyka ner och följa den ett par sidor för att sedan återgå till betraktarperspektivet. Så småningom binds dock människoödena samman och den unga kvinnan Tora tar rollen som hjältinna. Ekman skriver detaljerat och med stor sakkunnighet om det fattig och smutsigsverige som vi en gång levde och verkade i. Skitigheten är påtaglig, folk luktar surt och pigorna tömmer pisspottor över grannens gräslök men boken är också full av nationalromantiska beskrivningar av vår flora och fauna. Det är lätt att föreställa sig sommaren som väller fram som en bred, grön flod och skogen som blommar.

Snabbt sammanfattat kan alltså sägas att Häxringarna är början på ett gediget hantverk som förvisso tar lite tid på sig att charma sin läsare (läs: mig) men uppväger detta med ett fantastiskt språk och en stor värme för vårt historiska arv. Faktum är att jag efteråt känner mig som en lite mer bildad och lite mer medveten människa och om Sverige haft en kulturkanon hade Häxringarna varit självskriven. Om inte annat så vet jag i alla fall vilken deckare jag ska läsa i påsk.