Ju fortare jag går, desto mindre är jag

Ensam kvar på ålderns höst försöker Mathea rimma sig igenom tillvaron bland svåröppnade syltburkar och ansatserna till ny mänsklig kontakt. Hon lägger upp strategier för att bli ihågkommen men lyckas aldrig leva ut sin förmåga att göra avtryck utan fastnar halvvägs med rodnande kinder. Ju fortare jag går, desto mindre är jag är ingen stor roman men en söt liten filosofisk bok om en gammal människas funderingar kring sina stordåd och tillkortakommanden som mellan raderna även innehåller en vördnadsfull historia om kärlek och tillgivenhet. Dessvärre föll den i glömska lika fort som jag läste den. 

Moderspassion av Majgull Axelsson.

Normalt sett brukar jag lägga ner läsningen av en bok som inte intresserar mig efter ca etthundra sidor men med Majgull Axelssons senaste roman gjorde jag ett undantag i hopp om att kanske svepas med efter ett senare kapitel. Detta skedde dessvärre aldrig.  

I moderspassion får vi följa fyra kvinnors livsberättelser vilka till största del består av självbedrägeri, underkastelse och förnekelse. Fyra livsberättelser som aldrig känns trovärdiga eller engagerar. Personerna jag möter saknar alla sympatiska drag och känns mest som en sorglig skara gnällspikar. Berättelsens kärna och dess problematisering påminner till viss del om Slumpvandring men skildringen saknar helt den nerv som återfinns i Axelssons övriga böcker. Nej, läsningen av Moderspassion hade jag klarat mig utan.