Ju fortare jag går, desto mindre är jag

Ensam kvar på ålderns höst försöker Mathea rimma sig igenom tillvaron bland svåröppnade syltburkar och ansatserna till ny mänsklig kontakt. Hon lägger upp strategier för att bli ihågkommen men lyckas aldrig leva ut sin förmåga att göra avtryck utan fastnar halvvägs med rodnande kinder. Ju fortare jag går, desto mindre är jag är ingen stor roman men en söt liten filosofisk bok om en gammal människas funderingar kring sina stordåd och tillkortakommanden som mellan raderna även innehåller en vördnadsfull historia om kärlek och tillgivenhet. Dessvärre föll den i glömska lika fort som jag läste den.