Lantliga scener av Amoz Oz.

Ur lässynpunkt finns det egentligen inget rationellt skäl till varför mitt litterära hjärta ömmar för Oz. Jag har endast läst en bråkdel av hans produktion, däribland den hyllade ”En berättelse om kärlek och mörker” som förvisso är en varm och vacker uppväxtskildring men som stundom överjäste i sin egen detaljrikedom. ”Hur man botar en fanatiker” är en rappt liten essä om tro och fanatism och är lika högaktuell i dag som när den publicerades för tio år sedan. Den poetiska romanen ”Samma hav” varvar prosa med lyrik och det är med denna jag ser ett släktskap med novellsamlingen ”Lantliga scener”.  I åtta fristående berättelser får vi följa invånarna i den lilla staden Tel Ilan där de på något sätt gästspelar i varandras historier. Varje novell är ett brottstycke liv och precis som i ”Samma hav” skildras här själens plågor som ensamhet och sorg men berättelserna har även tolkats som metaforer för Israels öde. Språket i ”Lantliga scener” har en drömmande klang och detta i kombination med den allegoriska vinklingen skapar olika lager i novellerna. Lager som vid en omläsning skulle kunna skalas av för att uppdaga nya berättelser.

Bara ett barn av Malin Persson Giolito

 

Alex kommer från en trasslig tillvaro och efter att hans lärare upptäckt brännmärken över hans kropp, tvångsomhändertas han av socialen och placera i fosterhem. Han företräds av advokaten Sophia Weber som gör sitt yttersta för att komma pojken nära men Alex samarbetsvilja är det närmast obefintlig. När Alex mamma så småningom skall få börja träffa sin son igen är snart katastrofen ett faktum.

Bara ett barn är en lättläst bladvändare men den lyckas ändå inte riktigt att engagera mig. Dialogen känns stundom tafatt och Alex agerande förutsägbart. Faktum är att handlingen rakt i genom är lätt att förutspå. Men vem vet, kanske bäddar uppföljaren för en mer nyanserad historia. Tveksamt dock om jag kommer att ge mig tid att läsa den.

Den jag aldrig var av MajGull Axelsson

Efter att ha fallit från ett höghus i en stad i Östeuropa, bryter Sverker nacken . Han förflyttas tillbaka till Sverige och hustrun MaryMarie vakar vid hans sjuksäng. Eller gör hon det? De ljusskygga omständigheterna kring Sverkers olycka sätter MaryMaries värld i gungning och hon vet inte längre vad hon skall tro. Eller vad hon skall göra. Flera år senare är hon fortfarande inte säker på vad som verkligen hände. Drog hon avsiktligen ut kontakten till respiratorn inne på sjuksalen eller lät hon sin man leva? Sanningen är lika tudelad som hennes namn. Mary. Marie. MaryMarie.

I Den jag aldrig var tar Axelsson återigen sig an det ämne som ligger henne varmast om hjärtat, nämligen människohandel. Med journalistisk skarpsynthet och poetiskt skärskådande balanserar hon en skildring av ett korrumperat patriarkat med en ensam människas sökande efter sin egen roll i tillvaron. Språket är drivet utan att tappa detaljrikedom och dialogerna är välformulerade. Kapitlen alternerar två olika versioner av händelserna efter Sverkers olycka, ett lyckat knep för att hålla tempot på bladvändandet uppe men dessvärre lovar upptakten mer än vad slutet levererar. Bortsett från det är Den jag aldrig var en läsresa jag gärna gör om.

Läsniter.

                                                                                 
 


Anna Gavalda - Lyckan är en sällsam fågel

Det konsekvent pronomenlösa berättandet gjorde mig både provocerad och förvirrad. Modernt eller inte, det här kunde jag bara inte läsa. Minuspoäng till Gavalda.

 

Unni Drougge – Andra sidan Alex

Det var inte mycket som tilltalade mig med Andra sidan Alex. Även om personporträtten med flit saknade sympatiska drag och om det fanns en poäng med den grova dialogen och harangerna av vulgära kommentarer, kändes det hela lite väl osannolikt och överagerat. Kapitlen tenderade att upprepa sig och efter drygt halva boken orkade jag inte längre med Alex ihärdiga supande, Sophies naiva förnekande och deras evinnerliga slagsmål och uppgörelser.

Hemsökelsen av Shirley Jackson

I ensligheten mellan kullarna ligger det ökända Hill House vars groteska arkitektur hade fått vilken besökare som helst med självbevarelsedrift att vända vid grinden. Hit anländer den sköra och lite inåtvända Eleanor efter att ha kontaktats av Dr Montague, professor i parapsykologi, tillsammans med den sprudlande Theodora och husets rättmätige arvinge, Luke. Syftet med exkursionen är att observera och dokumentera den paranormala aktiviteten innanför Hill Houses väggar och knappt hinner sällskapet över tröskeln innan dörren slår igen bakom dem.

Hemsökelsen är den klassiska berättelsen om en grupp människor på spökjakt i ett stort hus och den har inspirerat till ett otaligt antal uppföljare i både film och bokform. Romanen har epitetet kultklassiker och är stilbildande för sig genre. Dock erfor jag inte alls den nervspänning eller det adrenalinpåslag som jag så hade hoppats på. Jag kände inte alls av spökvibbarna trots alla dörrar som slog igen, ryckande dörrhandtag och budskap skrivna i blod över sovrumsväggen. Däremot besitter den även ett psykologiskt djup och jag fann den alltmer bräckliga relationen mellan Eleanor och resten av gruppen samt relationen mellan Eleanor och hennes motpol Theodora, mycket intressant. Hur den växlade mellan förtrolig systerkärlek och verbal pennalism på ett sätt som endast tycks vara fjortonåriga tjejer förunnat, trots att de båda är trettio plus. 

Eleanor är den i gruppen som starkast påverkas av Hill House och det är ur hennes synvinkel händelserna fortlöper. Detta gör det svårt att avgöra vad som verkligen sker och vad som bara är nycker hos hennes egna hjärnspöken men det är också det som håller bladvändandet uppe och är bokens egentliga styrka. Skildrandet av vanmakten och ovissheten inför mörkret i det okända, både runt och inom oss.

Läsa, läste, läst.

Solig eftermiddagsläsning.

Springkällan av Kerstin Ekman.

Sverige fortsätter att moderniseras och pratet går när Wessén på Svenska Motors nya fru låter sy upp sportbyxor av kamelhårsylle. Byxor! Med skärpa lotsas jag genom 1900-talets första decennier i en svensk småstad i Södermanland.  Dessvärre tenderar handlingen att få stå tillbaka för de utförliga beskrivningar av hur klänningar sys upp och finmiddagar dukas och både en och två gånger kommer jag på mig själv med att tänka på något helt annat.

Sambon läser.

Vackra vårdagar är som gjorda för läshäng i parken.

56 ord om Skärseld av Linda Lovelace.

Hundra procent sann eller ej. Den före detta porrskådisen Linda Lovelaces berättelse om en samvetslös bransch lämnar mig inte oberörd. Den ena sjuka händelsen avlöser den andra och när man tror att absurditeterna har nått sin kulmen, avancerar de ytterligare en nivå. Skärseld är med andra ord en bok man har svårt att lägga ifrån sig.

Ät Mig av Agnès Desarthes.

Ok, jag är ingen gastronomiskt konnässör vare sig bakom spisen eller vid avsmakningsmenyn men ändock matfixerad till det yttersta. (Fråga min sambo). Jag hade därför svårt att inte avvara fem kronor för Ät Mig på Drottningtorgets premiärloppis i år.

Myriam är en känslig konstnärssjäl i medelåldern som efter en mycket svajjig livsbana bestämmer sig för att öppna en restaurang, Chez Moi, i centrala Paris. Hon saknar erfarenhet och formell kunskap men hennes passion och smaksäkerhet får ändå verksamheten i rullning och tillsammans med nyvunnen vänskap börjar marken så smått att stabilisera sig under Myriams 

fötter.

Ät mig är inte en berättelse helt lätt att definiera. De sprudlande beskrivningarna av menyns matkonstellationer och det snabba replikskiftet mellan Myriam och servitören Ben för tankarna till en mysig feel good roman men bakom den pastelliga köksfernissan a lá Leila bakar, vilar en ångestladdad berättelse om en brusten mor-son relation. En berättelse vars lättsamma slut inte känns trovärdig i relation till sin upprinnelse. I övrigt en helt klart godkänd läsupplevelse.

Ju fortare jag går, desto mindre är jag

Ensam kvar på ålderns höst försöker Mathea rimma sig igenom tillvaron bland svåröppnade syltburkar och ansatserna till ny mänsklig kontakt. Hon lägger upp strategier för att bli ihågkommen men lyckas aldrig leva ut sin förmåga att göra avtryck utan fastnar halvvägs med rodnande kinder. Ju fortare jag går, desto mindre är jag är ingen stor roman men en söt liten filosofisk bok om en gammal människas funderingar kring sina stordåd och tillkortakommanden som mellan raderna även innehåller en vördnadsfull historia om kärlek och tillgivenhet. Dessvärre föll den i glömska lika fort som jag läste den. 

Moderspassion av Majgull Axelsson.

Normalt sett brukar jag lägga ner läsningen av en bok som inte intresserar mig efter ca etthundra sidor men med Majgull Axelssons senaste roman gjorde jag ett undantag i hopp om att kanske svepas med efter ett senare kapitel. Detta skedde dessvärre aldrig.  

I moderspassion får vi följa fyra kvinnors livsberättelser vilka till största del består av självbedrägeri, underkastelse och förnekelse. Fyra livsberättelser som aldrig känns trovärdiga eller engagerar. Personerna jag möter saknar alla sympatiska drag och känns mest som en sorglig skara gnällspikar. Berättelsens kärna och dess problematisering påminner till viss del om Slumpvandring men skildringen saknar helt den nerv som återfinns i Axelssons övriga böcker. Nej, läsningen av Moderspassion hade jag klarat mig utan.  

I väntans tider.

I väntan på bokrean.

Häxringarna av Kerstin Ekman

Efter att ”Händelser vid vatten” röstades fram av Sydsvenskans läsare som den bästa svenska kriminalromanen genom tiderna, bestämde jag mig för att ta mig själv i kragen och utforska en av Sveriges mest respekterade författare - Kerstin Ekman. 

Häxringarna är den första i en svit på fyra böcker om en stad och ett samhälles framväxt med sin början på 1870-talet. Initialt går läsningen trögt, framför allt för att boken tycks sakna en huvudgestalt. Jag läser med känslan av att betrakta allt lite grann ifrån ovan för att då och då få sikte på en person, dyka ner och följa den ett par sidor för att sedan återgå till betraktarperspektivet. Så småningom binds dock människoödena samman och den unga kvinnan Tora tar rollen som hjältinna. Ekman skriver detaljerat och med stor sakkunnighet om det fattig och smutsigsverige som vi en gång levde och verkade i. Skitigheten är påtaglig, folk luktar surt och pigorna tömmer pisspottor över grannens gräslök men boken är också full av nationalromantiska beskrivningar av vår flora och fauna. Det är lätt att föreställa sig sommaren som väller fram som en bred, grön flod och skogen som blommar.

Snabbt sammanfattat kan alltså sägas att Häxringarna är början på ett gediget hantverk som förvisso tar lite tid på sig att charma sin läsare (läs: mig) men uppväger detta med ett fantastiskt språk och en stor värme för vårt historiska arv. Faktum är att jag efteråt känner mig som en lite mer bildad och lite mer medveten människa och om Sverige haft en kulturkanon hade Häxringarna varit självskriven. Om inte annat så vet jag i alla fall vilken deckare jag ska läsa i påsk.

Dexterkoma.

  Och de eftermiddagar man inte känner för att läsa kan man alltid se en halv säsongs avsnitt av en bra tv-serie.                   Dexter till exempel.

Drömbokhandeln - Au bon roman.

I strid mot rådande konsumtionshysteri av storsäljarlitteratur, startar den förmögna Fransesca och romantikern Ivan en bokhandel med enbart goda romaner – Au Bon Roman. För att urvalet av böckerna skall ske så objektivt som möjligt värvar de åtta mer eller mindre kända franska författare, helt oberoende och ovetandes om varandra, till en hemlig urvalskommitté. Till en början blir lanseringen av bokhandeln en succé men smekmånaden går snabbt över och en rad obehagliga händelser tillstöter. Au Bon Roman utsätts för sabotage och i media kritiseras Ivan och Fransesca för elitism. När tre av representanterna ur kommittén utsätts för mordförsök bestämmer sig Ivan och Fransesca för att göra något åt saken.

Laurence Cossé´s bok innehåller många karaktärer och den fullständigt kryllar av namn, författarpseudonymer och olika alias. Detta hade lätt kunnat bli förvirrande men tack vare de varierande personporträtten lär man sig snabbt känna igen personerna oavsett under vilket namn de omnämns. Beskrivningen av Ivan :  [..] liksom allt han älskade mest här i livet, litteratur, poesi, snö, Anis, luktärter, isigt korniga citrongarnitéer [..] och Le Galls hustru Maïté [..] gillade hon ungefär samma saker som han, det vill säga oberoende, tystnad, stora hundar, svarta klippor, regnet som piskade mot havsytan [..] påminner mycket om presentationerna i Jeunet´s Amelie från Montmartre. Dock ska jag inte sticka under stol med att det tog mig 167 sidor att förstå att AnnMarie Montbrun, Collet Monté och Ida Mesmer var samma person.

I Drömbokhandeln framstår bokindustrin som värsta skojarbranschen. En genomkorrumperad marknad där förläggare, journalister och författare alla har hållhakar på varandra. Kommissarien Heffner gör till och med en jämförelse med Al-Qaida då han för Ivan och Fransesca skall beskriva maktfördelningen mellan Au Bon Romans antagonister. Lite väl överdramatiserat kanske men det skänker ändå lite krydda åt historien. Böcker är minsann ingenting att skoja om.   

Drömbokhandeln börjar som en romanernas High Fidelity där litteraturdiskussionerna flödar fritt över sidorna. Sedemera utvecklas den till en film noir-osande thriller för att slutligen kulminera i en olycklig kärlekshistoria.  Sammantaget utgör den alltså ett sammelsurium av god underhållning - Au bon roman helt enkelt.  

Vägen - Filmen.

Vad som framförallt blev påtagligt när jag såg filmatiseringen var att Vägen faktiskt utspelar sig i modern tid. Scenen där fadern dricker ”Vitamin Water” efter att de hittat en gömd bunker fylld med förnödenheter, konkretiserade min egen något tidsanonyma version. I övrigt var allt lika grått som jag hade föreställt mig det och vad filmmusiken anbelangar hade inte en mer passande elegi kunnat komponeras. (Påstår jag som om jag kunde något om saken).

Vägen av Cormac McCarthy

Jag är inget fan av katastrofgenren. Ödesdigra naturkatastrofer, atombomber, kärnkraftshaverier och diverse pandemier innehåller alldeles för mycket hysteri (åtminstone på film) vilket jag blir både matt och lite provocerad av. Således har jag undvikit framgångssuccén Vägen i både film och bokform men efter lite övertalning från mannen vid min sida och en överkomlig läslängd på dryga 230 sidor slog jag häromkvällen upp pärmarna.

Ramen är enkel. Någonting har gått väldigt fel och världen är nedbränd till aska. En far och hans son vandrar genom ett ödelagt landskap mot ett osäkert mål. I kampen för överlevnad tampas de inte bara med svält och sjukdom utan konfronteras även med de etiska dilemman som uppstår i mötet med andra överlevande. Runtomkring dem ligger dimman ständigt tung och ljuset tycks för alltid ha slocknat.

Med ett detaljerat bildspråk och en kort avhuggen dialog (vad finns det att prata om när inget längre finns?) förmedlar McCarthy en historia totalt dränerad på hopp. Vägen är ingen hysterisk katastrofskildring utan en behärskad, tät och mörk berättelse och jag kan förstå varför den prisats som den gjort men mig lyckas den ändå inte riktigt nå. Kanske är det för att jag upplevde den lite väl händelsefattig på sina håll? Kanske är det trots allt katastroftemat som jag inte riktigt köper? Kanske är det mörkret jag inte mäktar med? För det kan tyckas lite gnälligt att hänga upp sig saker som avsaknaden av kapitel och alltför många styckeindelningar. Kanske gör den sig helt enkelt bättre på film? Soundtracket ska ju vara bra har jag hört.

Mina döttrars systrar av Barbara Voors

Efter åtta års försvinnande återfinns Lucy i New York. Hon ligger i koma på stadens sjukhus och mellansystern Annie åker dit för att försöka förstå vad som hänt. Varför Lucy försvann, vem Lucy egentligen var. Kvar hemma i Sverige finns storasystern Mimmi och modern Thea. Annie som känner sig hopplöst bortkommen vid sin systers sjuksäng får i råd av läkaren att skriva ner det hon vill berätta för att sedan läsa det för Lucy. Så Annie skriver och läser, både sina egna men också Mimmis berättelser från tiden före och efter Lucys försvinnande.

Mina döttrars systrar var en spontanpresent från min sambo efter en av hans loppisräder i jakt på Stephen King-böcker. Själv har jag sett Barbara Voors böcker på Myrorna och Emmaus hyllor men aldrig plockat med mig dem till kassan, något jag sannolikt kommer att göra i framtiden då jag framförallt fastnade för stringensen i språket. Mina döttrars systrar är en klok berättelse om livet och mänskliga relationer. Med skärpa klargör Voors vardagens små, oglamourösa sanningar i enkla men stilfulla formuleringar. Man skulle liksom kunna plocka ut dem som små ärtor med pincett. Mina döttrars systrar anförs som en bok om längtan och väntan men jag tycker mig även kunna skönja en problematisering av kärleken. Hur det nu skulle vara möjligt att inte göra det när man talar om längtan. Det ligger på något sätt i deras natur att bestå till hälften av varandra. Ingen kärlek utan längtan, ingen längtan utan kärlek. Oavsett vems kärlek det är och till vem den är ägnad.  

Dokument rörande spelaren Rubashov av Carl-Johan Vallgren

Nyårsnatten 1899 spelar Kolja, eller Josef Rubashov som han egentligen heter, ett parti poker mot djävulen. Kolja, vars ekonomi och sociala sfär utarmats i spelberoendets kölvatten, befinner sig nu i ett tillstånd av likgiltighet och utan anspråk på vinst spelar han enbart för spänningens skull. Givetvis förlorar Kolja och emedan helvetet svämmar över av förtappade själar döms han till att evigt vandra genom seklen.

Ömsom hatisk, ömsom förtvivlad irrar Kolja runt genom 1900-talets Europa i sökandet efter sin motspelare han så lättvindigt satsade sin själ mot. Och Europa är ingen vacker plats. Världskrigen avlöser varandra, befolkningen faller offer för fattigdom och sjukdom, orättvisorna och klyftorna ökar, ideologier och religiösa övertygelser legitimerar förgörelse av den andre. Jag tror inte att det någonstans i boken finns en beskrivning av ljuset mot en husfasad eller ett leende mot en mötande. Nej, försupenhet, förljugenhet, pengar, makt och ond bråd död är vad läsaren har att vänta. Varken mer eller mindre.    

Precis som den Vidunderliga kärlekens historia är Dokument rörande spelaren Rubashov en stämningsfull skildring av ett armt människoöde förlagd till ett historiskt sammanhang. Språket är poetiskt och uppfinningsrikt men blandat med alla historiska referenser tenderar den att bli lätt övermäktigt. Jag vill därför lyfta ett varningens finger, för på samma sätt som det är lätt att ta i för mycket vid ett träningspass som man inte har fysik för, är det lätt att begeistras över språkets finurlighet och vackra formuleringar och man läser så mycket att man till slut upphör att ta in. Likt en utsökt bakelse som snabbt slinker ner, inser man inte förrän man svalt grädden och illamåendet kommer krypande, att man bara borde ha ätit hälften. Med andra ord; Rubashov kräver kanske inte sin läsare men ändock sin läsning. Njut den bäst i små etapper med tid att smälta och reflektera.  

10 meningar om resten av läsningen 2012.

Katerina Janouch – Bedragen

Lättläst men mer eller mindre meningslös.

Mikael Bergstrand – Dehlis vackraste händer

Föredömlig feel-good historia.

Linn Ullman – Nåd

Nyanserat om vägen vi alla ska vandra.

Hillary Jordan – Missisippi

Håller mig hooked på historier om sociala orättvisor och medborgarrättsrörelsen i 50-talets södern.

Karolina Ramquist- Alltings början

Har mött blandade reaktioner, av mig får den tummen upp.

E.L James – Femtio nyanser av honom

Inte alls så kinky som ryktet säger.

Stephan Mendel Enk – Tre apor

Måste man kanske vara åtminstone lite intresserad av judisk kultur för att få ut något av?

Gunilla Bergensten – Konsten att vara otrogen på Facebook

Ett tema i tiden, trivial i övrigt.

Majgull Axelsson – Rosario är död

En av Sveriges bästa författare enligt min mening.

Carl Johan Vallgren – Den vidunderliga kärlekens historia

Vacker visserligen men för högstämd i längden.