Juli- Augustiläsningen

Överlag två goda läsmånader.

Sambon läser.

Häng i Rönneholmsparken

Sommarprat.

Det fina med att vara ledig är att i lugn och ro kunna lyssna på poddversionerna av SR's sommarpratare, exempelvis Daniel Sjölin. 

Sambon läser.

Ett sätt att vakna.

Juniläsningen 2012

 

Carl Johan Vallgren – Havsmannen

Havsmannen är en brutal men samtidigt vacker berättelse om syskonen Nella och Roberts kamp för överlevnad, likväl hemma som i skolan. Med undantag för det övernaturliga inslaget av symboliskt rättsskipande berättar Havsmannen en rak och okomplicerad historia om underkastelse och övermod i tonåringarnas pennalistiska värld. Gripen läser jag allt på en gång och kan inte annat än stämma in i kritikerkörens lovsång.

Nicole Krauss – Det stora huset

Den här boken kräver sin läsare och trött-efter-jobbet-som-jag-oftast-är var jag inte i stånd att leverera. De fyra delarna berättar fyra olika historier som över tid vävs samman till en gemensam syntes. Tråkigt bara att de fyra delarna utvecklades till fyra långa monologer som tog evigheter för mig att ta mig igenom. Krauss har ett sinnligt språk och ett intellektuellt djup som jag så gärna hade förkovrat mig i men Det stora huset är ingen bok man läser utmattad efter dagens alla göromål när allt man önskar är lätt förströelse och att slippa tänka själv. Synd, för jag tyckte verkligen om Kärlekens historia och Man utan minne. Kanske gör jag ett nytt försök i en mer utvilad fas.

Zombies für alle.

Jag ska erkänna att jag till en början var mer än skeptisk till Ajvides böcker. Vampyrer i förorten, zombies i innerstan och troll och annat otyg om vartannat. Alltså, ärligt talat. Men i en bookswap på ön Tonga i Stilla havet fann jag ”Låt den rätte komma in” och i brist på annan läsning var jag beredd att ge Ajvide en chans. Sedan dess har jag läst samtliga publikationer och nu senast lyssnat på mp3boken ”Tjärven”. En historia som börjar som ett trevligt initiativtagande till ett midsommarfirande i skärgården mellan gamla gymnasiekompisar men som snart eskalerar i ett våldsamt zombieinferno.

Det som framförallt tilltalar mig hos Ajvide är hans realism och självklara känsla för karaktärer och populärkultur. Och.. svenskheten. De gamla klasskamraterna jämför sina iPhones samtidigt som de till tonerna av Modern Talking och Bruce Springsteen, ältar och gör upp med gamla minnen. Under berättelsens gång tas var och en av karaktärerna åt sidan och man ges en glimt av deras egen resa mellan student och medelålder, utan försköningar och avrundningar. Det är mänskliga berättelser om drömmar, rädslor, åstad- och tillkortakommanden. Berättelser vi alla bär på. Åter i rampljuset försöker var och en på sitt sätt att hävda sin roll som mest självförverkligad och när den jordiska diskussionen om iPhone-tillbehör övergår i en kamp för överlevnad, känns detta, i sann Ajvide-anda, fullkomligt naturligt. Resten är blodig zombiehistoria.   

Ajvide-intresset delar jag med min sambo. Läs här vad han tyckte om Tjärven.

Två meningar om majläsningen 2012

(Att det kan vara så svårt att både hinna läsa och skriva.)

Marie Hermansson – Himmelsdalen

Varning för sträckläsning, annat kommer att åsidosättas.

Hisham Matar – Analys av ett försvinnande

En halvengagerande pappauppgörelse som jag tog på måfå från bibliotekets nyhetshylla.

Sambon läser

I finfotöljen i filmrummet

Nu är sagornas och lägereldarnas tid.

Att nyinspelningen av Bröderna Lejonhjärta skall regisseras av Thomas Alfredsson har väl knappast undgått någon men döm om min förvåning när jag släntrar in hos Kafka på jobbet och ser att manuset skall författas av John Ajvide Lindqvist. Först tror jag att jag har läst fel, gnuggar mig i ögonen och läser igen. Samma budskap. Följer för säkerhets skull länken till DN:s hemsida som bekräftar påståendet. Det är sant. Ajvide SKA manusförfatta Bröderna Lejonhjärta 2.0. Mina ögon blir stora som tefat. Det här kan bli precis hur bra som helst.

Ombyte förnöjer

..Så tog jag mina gamla inlägg och flyttade till en ny del av bloggsfären i hopp om att det gamla ordstävet skulle stimulera skrivandet och minska avstånden mellan uppdateringarna..

Aprilläsning 2012

Markus Zusak – Boktjuven


Vid upprepade tillfällen under läsningen erfor jag en känsla av att något saknades, att berättelsen aldrig djupnade utan vadade runt på grund, sida efter sida. Visst är det en fin och viktig bok om mod och moral i Tyskland på 40-talet men berättelsen om boktjuven Liesel kommer aldrig upp i tempo och Dödens fetstilta kommentarer blir snabbt till irriterande farthinder för berättelsen. Den 500 sidor långa läsupplevelsen blev till en enda lång transportsträcka.



Sara Beisher – Jag ska egentligen inte jobba här


En underhållande, lättläst roman om ett av Sveriges främsta lågstatusjobb – att vara vårdbiträde på ett äldreboende. Det är jobbet som ingen vill ha. Det är jobbet som alltid bara är tillfälligt. Varmt och rappt skildrar Beisher vördnaden och vämjelsen inför åldrandet, den egna jämmermödan inför livets val och vänskapens vitalitet. Historien är fiktion men innehållet formar ändå ett dokument ur verkligheten och även om författaren inte ämnade skriva en samhällskritisk skröna utgör Jag ska egentligen inte jobba här ett frankt konstaterande i debatten om vårdskandalernas Sverige 2012.

Puddingläsning (2012-04-02)

Under årets tre första månader har jag ägnat mig åt vad den amerikanske diktaren Henry James kallar för puddingläsning (Lagercrantz 2003). Dvs. att se romanen som en pudding – läsa den/äta den – för att sedan vara bra med det. Jag har följaktligen inte haft några intentioner för reflektioner, än mindre pretentioner för recensioner. Ren nöjesläsning alltså. Tidsfördriv på en strand i Indien eller på en parkbänk i ett soligt marssverige.

Men en lista kan jag undvara

Kovalam

Marianne Fredriksson – Simon och Ekarna
Fin omläsning. Dock fortfarande inte sett filmen.

Martha Moody – Som en syster
Glad överraskning. Inte alls så chicklit som jag först trodde.

Johanne Hildebrandt – Fördömd
Det sämsta jag läst på väldigt länge.

John Ajvide Lindqvist – Låt de gamla drömmarna dö
Låt aldrig John bli gammal och dö. Låt honom skriva böcker för evigt.

Hunter s Thompson – Romträsket
In i dimman.


Viveca Steen – I grunden utan skuld
Trevligt men tunt.

Thomas Bannerhed – Korparna
Lite väl mycket fågelsång. I övrigt gjorde den ont i hjärtat på mig.

Hunter S Thompson – Fear and loathing in Las Vegas
In i dimman.


Traci Lords – Nattens barn
Börjar som en stark överlevnadsberättelse men planar efter hand ut.

Sambon med bok och nyfunnen vän i Varkala

(Lagercrantz O, 2003. Om konsten att läsa och skriva, Wahlström & Widstrand s.20)

Decemberläsningen 2011 med tre meningar

Torbjörn Flygt – Outsider
Den efterlängtade fortsättningen bäddar för ytterligare en uppföljare.

Patti Smith – Just kids
Boken gjorde mig till ett fan.

Mia Skäringer – Avig Maria
Har man sett ”dyngkåt och hur helig som helst” så har man läst boken.

Läsnotis (November 2011)

Inledde förrförra månaden med en omläsning av Torbjörn Flygts Underdog. Mest som en uppfräschning inför uppföljaren Outsider som nu pryder bokhandlarnas nyhetshyllor, men även för den värme jag upplevde i Familjen Krafts kök och för chansen att än en gång få se Malmö i sjuttiotalets ljus. Nöjt kan jag konstatera att ingenting har förändrats sen sist jag läste Underdog, jag tycker fortfarande lika mycket om den. Därefter fortsatte jag med Flygts Himmel. En helt ok skildring av ett Malmö som inte beskrivs i klartext men vari fyra olika människoöden korsas titt som tätt utan de berördas vetskap. En lättsmält historia om vardagens tragedier, segrar och skådespel. Därefter följde två besvikelser. Först ut var Majgull Axelssons Is och vatten, vatten och is. En historia som helt saknade den nerv som alla hennes andra böcker innehar. Karaktärerna utgör förvisso fortfarande objekt för intresse och det driv som finns i historien är helt och hållet deras förtjänst men när handlingen når sina sista kapitel känns det hela platt, tafatt och lite långsökt och jag tänker ”mycket väsen för ingenting”. Sist ut var Bengt Ohlssons Syster, en bok jag impulslånade på biblioteket. De tvåhundrasjuttio sidorna lämnar mig frågvis och i ärlighetens namn så förstår jag ingenting. Sorgen och förvarsmekanismerna, visst, handlingen, nej. Porträtteringen av Majouries föräldrar som två tragiska skuggfigurer hågset hängande i historiens utkant gör mig bara irriterad och likaså Majouries tjat om hur rolig hennes familj är. Och katten? Vad fattas den egentligen?
Med bokfacit i hand hade jag hellre läst Underdog ytterligare en gång.

Eller kampen om tiden (2011-11-10)

Senhösten ruskar löven av träden och jäktat trampar jag fart genom Pildammarna. Hjulen på cykeln snurrar runt, runt. Fort, fort. Tiden går. Veckorna försvinner. Minuterna avlöser varandra. Mina tankar far åt olika håll. Repulsiva som magnetiska motpoler omöjliga att länka samman.  Omöjliga att skapa satser av. Jag överväger sammanfattningar fulla av förkortningar men vet inte i vilken ände jag ska börja. När kom jag hit? Och hur? Någon ringer på en klocka och jag rusar vidare in i nya sekunder. Redo att planera, strukturera, prioritera och riskanalysera. Tid, är det ens mätbart? Relaterbart? Kronos. Logos. Jag räknar andetagen och ser på pulsklockan vars visare sveper sekunderna från urtavlan medan jag minns en gammal dröm om en man som försökte tvätta bort tolv år från sitt ansikte. När jag sätter mig på cykeln igen så har det redan blivit mörkt. Tid är liv, skriver Ende. Och livet bor i hjärtat. Och medan jag trampar hemåt över den lövbeströdda asfalten med sjukhusområdet vilande i mörkret bakom mig, inser jag att tiden inte enbart är en kamp om livet, utan även en känslosam resa genom det.

Augustiläsning 2011

Tove Jansson – Sommarboken
En riktig pärla bestående av tjugotvå behagliga kapitel som doftar både hav och barrskog. En bok vari man känner en mossig bergknalle under barfotafötter och låter kattungens mjuka morrhår strykas mot sin kind. En bok som får en att önska att man var sisådär sju år igen och hade en farmor att kivas med. En bok där man begrundar de stora frågorna och de små tingen - som schlafrocken till exempel. Den av ”styv filt som hade blivit ännu stelare av saltvatten, jord och annat som följer med tidens gång”. En ultimat sommarbok helt enkelt.


Carlos Ruiz Zafon – Vindens skugga
Som trettonåring hade jag älskat den här boken. Att få sugas in en osannolik historia som tar sin början i ett hemligt bibliotek där huvudkaraktären Daniel ritar ett streck med pekfingret i dammet över en bortglömd bok. En bok som kommer att kasta honom in i ett svindlande äventyr om vänskap, kärlek och ond bråd död. Som nästan tjugofemåring blir jag dock inte lika övertygad. Våra hjältar är nästan lite för bra för att vara sanna och jargongen dem (och sina fiender) emellan, tenderar bli lite väl förnumstig. Överlag vilar det en moralpredikande, nästan pretentiös, stämning över berättelsen och berättandet. Men intrigen är medryckande och spänningen mellan ont och gott engagerar åtminstone mitt naivromantiska sinne. Helt klart läsvärd under ett solparasoll i Grekland

Juniläsning 2011

Amanda Svensson - Hey Dolly
Farten, sure. Men jag förstår verkligen inte hypen.

Muriel Barbery - Igelkotten elegans
Åh, den som ändå fick immundiga madeleinekakor i Renée Michels sällskap och begrunda konstens och filosofins villkor i en vacker fastighet i centrala Paris. Det hade varit som en saga.

Majläsning 2011

Nicole Krauss – Man utan minne
En betänksam historia om universitetsläraren Samson Greene som till följd av en hjärntumör, tappar sitt minne och lämnar sin fru för att söka efter sig själv och sina förlorade år. Krauss har ett finstämt språk och trots att berättelsen på sina ställen tycks tveka och lämna logiska luckor efter sig, är detta en fängslande historia om identitet, vetenskap, förgänglighet och kärlek. ”Man utan minne” är den typ av berättelse jag själv önskar alstra men då Krauss hann före överväger jag att skriva en parafras (likt Bengt Ohlssons ”Gregorius”) om hur Samsons fru Anna upplevde det att mista sin man till orsak av ett förlorat minne av att någonsin ha älskat henne.




Nicole Krauss – Kärlekens historia
I förordet dedicerar Krauss romanen till, förutom sin man, sina mor- och farföräldrar med orden ”[..] som lärde mig att det finns en motsats till att försvinna”. Denna formulering summerar inte bara essensen av berättelsen om band som aldrig brister, utan inrymmer även en ödmjuk hyllning till Krauss judiska ursprung och de som övervann förintelsen. Sammantaget är ”Kärlekens historia” är en optimistisk och varm tribut till livet, kärleken och inte minst hoppet – fundamentet varpå allt bygger.



Maj-Gull Axelsson – Långt borta från Nifelheim
Jag hyser stor respekt för Maj-Gull Axelsson och hennes rättframma sätt att blottlägga maktens rika skikt som skuld till världens alla orättvisor. ”Aprilhäxan” har jag läst tre gånger, ”Slumpvandring” två och det råder inget tvivel om att jag kommer att läsa om ”Långt borta från Nifelheim” någon gång i framtiden. På driven prosa lär jag känna den svenska diplomaten Cecilia, nyss hemkommen efter en katastrof i Filippinerna, till sin barndomsstad i Smålands inskränkta skogar, för att vårda sin cancersjuka mor. Jag kastas mellan skeva kontraster och olika epoker i Cecilias liv, och till följd av kapitlens oavslutade sekvenser bevittnar jag berättelsen under en intensiv inandning. Långt efter att jag slagit ihop pärmarna, har jag fortfarande inte släppt den.

Kring Paul Auster (2011-05-12)

Kvällssolen sipprar in genom byggnadens panoramafönster och fiskmåsarna seglar i zickzack över grönskande trädkronor i parken utanför. Stadsbiblioteket är fyllt till bristningsgränsen inför Paul Austers besök och Camilla har snällt hållit en plats på hyfsat läge långt fram till vänster åt mig. Trots att luften börjar bli ansträngd känner jag mig upprymd och mottaglig. Det är som alla kanaler öppnats. Samtliga sinnen suger girigt i sig intrycken från miljöns alla berättade och oberättade historier. Jag känner att ibland kan det verkligen vara så här klyshigt enkelt. En begynnande sommar blir startskottet varje år. Auster kommer upp på scenen och publiken applåderar. För frågorna står Lise Bach Hansen, företrädare för motsvarande arrangemang på andra sidan sundet. På stötig engelska med påtaglig dansk brytning misslyckas hon dock att skapa dialog och samtalet faller platt på hennes oförmåga att plocka upp trådar. Och ändå är jag inte besviken, utan ser på mannen framför mig i beige tyllkavaj, fragmentariskt skrivande i sin Moleskinebok i pocketformat, och stoppar all hans inspiration i min egen ficka.

Mars - Aprilläsning 2011

Harper Lee – To kill a mockingbird
En bok i raden av "tråkiga borden" - trodde jag. Två rader in i handlingen förförs jag av den fina sammanvävningen av moralisk andemening, konturskarpa personporträtt och en livfull miljöskildring. Boken borde ingå i något slags barn-och-ungdoms-uppfostransprogram. Jag har alltid varit svag för berättelser om kampen för rättvisa.



Therese Söderlind – Norrlands svårmod
Historien om ett besynnerligt försvinnande och kedjor av lögner fångar mitt villrådiga intresse i boken första del. När härvorna av frågor sedan börjar nystas upp, tappar jag emellertid fokus till följd av en alltför lättvindig jargong som karaktärerna plötsligt lagt sig till med. När den slutliga upplösningen klargörs under de tre sista sidorna, har jag sedan länge skummat mig igenom texten och slår ihop boken med en besviken suck.

Arundathi Roy – de små tingens Gud
Fortfarande har jag inte bestämt mig för vad jag tycker om den här boken som prisats och rosats av både kända och okända. Lika många gånger som den känns lång och utdragen, lika många gånger förundras jag över det underfundiga språkets inverkan på berättelsens innehåll. Ty trots att jag egentligen vet att det är en sorglig historia om olycklig kärlek och ond, bråd död, blir jag lika förvånad var gång jag upptäcker det.

Februariläsning 2011

Jerzy Einhorn – Det är människorna det handlar om
En ödmjuk berättelse om en judisk flyktings resa från studenttiden via professur i radioterapi, överläkare och klinikchef vid radiumhemmet till kristdemokratisk riksdagsledamot i ”möjligheternas land Sverige”. Men framför allt en varm skildring av livets egenvärde, rättvisans moral och mötena man växer i.

Januariläsning 2011

Jag har mest plöjt kurslitteratur den senaste tiden och endast hunnit med två förhållandevis lättlästa romaner.  Håll till godo, det fick jag.

Bengt Ohlsson – Se till mig som liten är
Som skilsmässobarn är igenkänningsfaktorn hög – ibland smärtsam, ibland dråplig. Det är märkligt hur många vardagsnormaliteter som två vuxna människor kan bli oense om när de separerar. Och det är märkligt hur mycket skuld barnen kan känna till detta. Ett lättillgängligt språk och en lättillgänglig historia om än om ett allvarligt ämne. Klart läsvärd.


Jonas Jonasson – Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann
Skyhöga förväntningar bäddar inte för annat än besvikelse. Det här är bara tramsigt.

Kväll före dopparedagen (2010)

September - Oktoberläsning 2010

Jag kom av mig och tiden gick

September


Amos Oz – Berättelser och kärlek och mörker
Ett hänfört berättande och förföriskt språk får mig att mjukna och gå vilse i Odessas kulturarv och den nya staten Israels födelse. Irrar runt i över en månad och hittar ut efter 572 sidor utan att riktigt förstå vad det var som hände.


Oktober



Jostein Gaarder – The orange girl
Klart bästa självmedicineringen mot all form av dystymi. Jostein Gaarders böcker gör mig lycklig.

Sofi Oksanen - Utrensning
Med ett precist, okonstlade språk skildras en gripande berättelse om våld och förtryck, rädsla och kurage i kommunismens kölvatten. En viktig bok som gör ont att läsa men icke desto mindre läser jag den i ett sträck. Och känner att Europas sak är min.

Elin Ruuth – Fara vill
En liten iakttagande prosaberättelse om längtan och sökande som får en brådmogen nästan vuxen tonåring att bulta och slå i hjärtat på mig.

Augustiläsning 2010

Marjaneh Bakhtiari – Kalla det vad fan du vill

Panthea - Jag hade mer än gärna bjudit in dig till både jul, påsk och midsommar. Om jag bara kände dig.
Malmö - Var är integrationen?

Juliläsning 2010

Marlene Hausofer – Väggen
Trots tragiken i upphällningen, lämnar denna iakttagande berättelse mig en känsla av förtröstan, och jag noterar för mig själv att snarast plugga in ”Årspraktikan” i det fall jag av okänd anledning skulle komma att bli den sista människan på jorden. Självbevarelsedrift tänker man inte så ofta på längre.



Siri Hustvedt – Sorgesång
Siri gör egentligen allt rätt. Hon har ett behagfullt språk och skriver detaljerat och engagerat om sina karaktärer som ofta hör hemma i de vetenskapliga och intellektuella rummen, vilket föranleder akademiska dialoger som tenderar kräva en del av läsaren. Egentligen är hon spännande att läsa, men ”Sorgesång” misslyckas där ”Vad jag älskade” lyckades. Kanske beror det på att den enda historien som intresserar mig, (systerdotterns), är den som inte berättas i en annars generöst sammanvävd relationsroman? Hursomhelst resulterade läsupplevelsen av ”Sorgesång” i en oengagerad antiklimax och i skrivande stund minns jag knappt hur den slutade.

Juniläsning 2010

Margaret Atwood – Kattöga
En retrospektiv historia om en mörk uppväxt, som med språkrikedom blottlägger mognadens bråddjup och ondskans väsen. Jag sträckläser den på en filt i skuggan i Rönneholmsparken.


J.M Coetzee – Pojkår
Med bristande intresse för fotbollen lägger jag fokus på Sydafrikas andra spelplaner. Pojkår är en liten bok om den stora rädslan att vara annorlunda..



J.M Coetzee – Ungdomsår
..som följs av tiden då man söker vara det.



Margaret Atwood – Rövarbruden

Med samma språkliga finess som i Kattöga, skildrar Rövarbruden människans förmåga och förhållande till ondska, förtal och lögner i relation till våra inre svagheter. Bitvis påminner Atwoods dramaturgi mycket om Majgull Axelssons vilket jag känner mig synnerligen tillfreds med att få upptäcka.



John Ajvide Lindqvist – Lilla stjärna
I lägenheten har det spekulerats med frenesi, främst kring vidden av den beryktade slutscenen av massakern på Allsång på Skansen, men även vilken nivå den språkliga kvalitén månne hålla. Så efter en otålig väntan slukar jag Ajvides nya roman med skräckblandad förtjusning, i vämjelse och förundran. Och låt mig säga så här; språket är verktyget som för berättelsen framåt, borrmaskinen är verktyget som avslutar den.

Ögonblick (2010-06-21)

Jag vaknar klockan sex och dricker kaffe i köket medan molnen, likgiltiga inför vår längtan efter ihållande soltimmar, sakta förflyttar sig över himlavalvet. Jesper sover. Radion spelar P1.

Vid lunchtid åker jag, mamma och bror till Slottsparken med Alice. Vi diskuterar valet och den progressiva kärnkraftspolitiken. Jag tror på sol, vind och vatten och att man inte ska ta mer än man får. Min bror säger att jag är naiv och menar att man idag bygger nya, säkra kärnkraftverk och inte tar de gamla i bruk. Jag påminner honom om den mänskliga faktorn och om all olja som våldsamt flödar ut från jordens inre. Vi suckar unisont. På caféet äter jag hembakat surdegsbröd med gravad lax medan jag i ögonvrån följer molnens makliga färd över den norra hemisfären.

Senare släpper mamma av mig vid Amiralsgatan där jag möter upp Jesper för att äta pho på vår favvovietnames. Stället finner vi dock stängt och tillbommat och Jesper skjutsar mig på pakethållaren genom Kungsgatans lummiga allé mot Värnhem. Varm av lycka vilar jag kinden mot hans rygg och lägger armarna om honom. Drar in dofterna av de syrener som ännu inte blommat ut, och låter ögonblicket svämma över.
Vi hamnar på El Patio och beställer in två stycket biffrätter med alldeles för mycket potatis. Jag äter köttet i små bitar, tuggar långsamt och känner hur det lägger sig som klumpar i magen. Jag lägger ner besticken och dricker mitt citronvatten i djupa klunkar.

Jesper går till jobbet och jag ringer runt efter kaffe och samtal utan att få napp. En halvtimme senare står jag utanför dörren till vår trappuppgång men med värmen i kroppen och med fokus på dagen, låser jag istället upp cykeln och börjar trampa mot Limhamn. I över en timme vandrar jag runt bland husen och hoddorna i hamnen, samtidigt som jag föreställer mig kommande kapitel. Håret lockar sig i den fuktiga havsluften. ”Sen”, tänker jag. ”Nu är jag här”.

Majläsning 2010

Karin Boye – För lite
Jag läser Boye och finner svar på oformulerade frågor. Mer omdöme än så behövs egentligen inte. Hennes alster står mig till tröst trots att hon själv var ledsen.

Ali Al Aswaany – Yacoubians hus
Det finns en träffande kommentar angående utformningen av pocketutgåvans framsida, och jag undrar om jag kanske skulle ha uppfattat innehållet annorlunda i det fall jag läst den inbundna versionen.? Bokens samtliga huvudtrådar kretsar kring sex och sexualitet, och kanske hade jag uppmärksammat en annan nerv i historiernas ordalydelser om inte dessa varit förpackade i ett sex-and-the-city / barnutgåvan-av-tusen-och-en-natt–fodral. Ty den enda historien som riktigt griper mig med allvar är den om Taha som internaliserar fundamentalismens retorik. Resten upplevde jag som någon form av tragikomisk fars. Tyvärr.. 

Halvvägs (2010-06-03)

Märkligt väder med isvind och sommarsol. Pysslar hemma i lägenheten med (sol)brända armar och nyduschat hår som luktar kokos. Balkongdörren står öppen och jag sätter mig ned med en vodka cranberrie och lägger upp mina dagströtta fötter på balkongräcket. Känner inte alls någon vidare lust att förpassa mig till möllan och beblanda mig med sommaryra studenter och skrålande ölglas. Jag trivs bättre här.. Sista tentan idag - Nu är jag halvvägs till syrra. Efter tentasammanslutningen i parken och kartongbärandet åt en flytande klassyster, sitter jag matt men nöjd i en sommarsval lägenhet i södra Sverige.
Himlen är klarblå och jag har sommarlov..

Helgbetraktelser (2010-05-24)

Prolog
Mina ambitioners naiva rytmik är ett avslutat kapitel. I kölvattnet efter en smärtsam insikt om ett sinande intresse för kreativa anspråk, försöker jag desperat rädda vad som räddas kan, av en drunknande självkänsla.


Händelse
Det blir kväll en lördag. Jag och min man cyklar i ljummen medvind till en lägenhet på Amiralsgatan. I ett rum med tre meter till tak, bekänner värdinnan med ett glas vin i handen, att hon hemsöks av liknande problem som jag - alltså ett frekvent uppskjutande av kreativa göromål till morgondagen med ursäkten att man lider brist på tid, rum, plats eller inspiration. (Helst allihop). I en fullkomlig världsbild ingår det inte någon mojnande drivkraft. Med medgivandet i luften känner jag mig både lättad och skuldfri. Därefter fortlöper kvällen som om inget sagts och vägen hem går förbi operagrillen.


Epilog
Under måndagseftermiddagen börjar jag läsa en ny roman vari kärnan av min karaktärsproblematik snabbt avslöjas med orden”(..)utvecklas inte av sig själv. Det fordras arbete. Disciplinerat. Man får inte vara…lat.”


Kontenta
Lättja är en lätt favorit. Skärpning, ekar en uppfordrande röst från barndomens skugga, och heligt knappar jag in ett löfte över tangentbordet om att prioritera fokus, mobilisera sinnena och acceptera förändringar. Och skulle jag snedda någonstans, så gör jag det utan bortförklaringar.

Fredagsutflykt (2010-05-14)

Kairo via Köpenhamnsvägen

Aprilläsning 2010

Edgar Allan Poe – Guldbaggen
Efter ytterligare botanisering bland min sambos bokskatter, fann jag en samling noveller av deckar/sci-fi/skräckgenrens urfader. En del riktigt råa berättelser som garanterat fick många att höja på ögonbrynen i början av 1800-talet.



Bodil Malmsten – Sista boken från Finistère

Mitt första minne av Bodil är från tv4s nyhetsmorgon en sommar för sju år sedan. I vilket syfte hon var där minns jag inte men något i hennes röst när hon frankt fraserade ”jag gillar statens järnvägar”, fick mig att fastna. Kanske var det betoningen på ”staten”, (jag var väldigt uppmärksam på kollektivismens alla attribut på den tiden), som fäste mitt intresse. Kanske var det hennes fräknar. Hur som helst finner jag mycket nöje i att läsa trädgårdsbravaderna på Frankrikes västra spets. Synd då att detta var sista boken från Finistère.


George Orwell – Djurfarmen
Klockren satir om kommunismen i ett nötskal.

Mellan trivialiteten och saligheten (2010-05-02)

Jag byter månad med vin i kroppen, vaknar varm och väntar in dagen som tar sig allt längre i kampen om tiden. Kanske är det ljuset som fäster förnimmelser av märkvärdighet och verklighet i hemmets vrår och väggar. Jag drar in dofterna, öppnar fönstrena och ställer balkongdörren på glänt för fria flöden och ett skapande sammanhang. Jag påminns om att detta är en vardag jag delar och till ljudet av hans röst sår jag frön av ro att gro i kroppen. Lycka må låta platt, men den känns inte så.

Marsläsning 2010

Donna Tartt – Den hemliga historien
Ett stycke välskriven intellektuell college-dekadens förvisso, men jag blir besviken på intrigen som förefaller trivial och faller platt. Det ligger mycket i uttalandet att det inte främst är handlingen som gör boken utan de omfångsrika miljöbeskrivningarna, men varför så många läsare tyckts ha utnämnt huvudkaraktärerna till referensgrupp är för mig outgrundligt. Med fallande förväntningar blev Tartts roman ett 700 sidor långt antiklimax.

Amos Oz – Hur man botar en fanatiker
Natten mellan 30 mars och 1 april sög jag i mig denna lilla pärla skriven av en av min världs många förebilder. Boken innehåller tre utdrag ifrån olika föreläsningar och berör ämnen som fanatism, lösningar på Israel-Palestina konfliken och lusten att skriva. Med stor kunnighet rör sig Oz mellan historiska data och religiösa miljöer medan han med distans och humor argumenterar mellan rätt och rätt. Hur man botar en fanatiker? På sida 28 tillagas mirakelmedicinen som botar fanatism och mildrar konflikter. Med en nypa salt förstås.

Omformulering (2010-03-16)

Varje morgon är en parafrasering av refrängen i Cecilia Vennerstens "Det vackraste jag vet".
På söndag börjar nästa vers.

Februariläsning 2010

Bob Dylan – Memoarer, del 1

Mannen i min mans liv. En fragmentarisk skildring av valda nedslag i författarens liv som genomsyras av sökandet efter kreativitetens kärna, kryddad med politisk medvetenhet. "Kreativiteten, skriver han, hämtar sin näring i erfarenhet, observationer och fantasi". Jag köper allt rakt av.

                                           

S(k)öndag (2010-02-28)

Februari ger vika inför en annalkande årstid och genom persiennerna sipprar solljuset in i rummet och ringlar sig som honung över parketten. Jag vaknar intill en varm kropp och dröjer kvar en sekund i varats uppvaknande, sömnens sista känsla, innan jag går ut i köket och sätter på kaffet.

Stunden senare kommer mamma för att notera musiksamlingen och de för henne okända inventarierna. Därefter forslar vi flyttkartonger till Södra Förstadsgatan där ett sista avsked tas. Lite bilder och en klapp på väggen. Tack för platsen den här tiden. Vid Kronprinsen tar jag fel och kör ett varv för mycket runt Pildammarna innan vi hittar rätt och parkerar på en bakgata till Köpenhamnsvägen. Ute strålar vinterns sista dag och jag vänder ansiktet mot solen och drar girigt i mig ljusvågor och plusgrader. Vi går ett förväntansfullt varv runt fastigheten och räknar våningarna, fönstren, stegen, husen, träden. Tror att det är den tredje balkongen från vänster. Högst upp. Kan man kalla det takåsar trots att husen inte står tätt?
Slumpmässigt äter vi brunch på Major Nilssons Kök och Dehli. Jag koncentrerar mig på den kallrökta laxen men förmår mig ändå provsmaka ett inlagt köttstycke som jag raskt ratar. Vi bekänner, erkänner, pratar strunt och sunt. Står på samma sida och avslutar med kaffe och en kladdig chokladhistoria.

Stan är söndagssömnig och trafiken gles och lugn. I vägkanten klamrar sig några smutsiga isdrivor kvar i det sista men annars är marken sånär som bar. Jag känner mig vaken och drömmande på samma gång när jag kör tillbaka till St Knut.
Längtansfullt och förväntansfullt tänker jag på en samfälld framtid med någon jag älskar och förnimmer månadens sista dag som mycket välbehaglig.

Om vägen till Köpenhamnsvägen (2010-02-18)

Vi befinner oss vid ett avgörande där väntan tar sig igenom hålen i verkligheten och reformerar alla öppna frågor till slutna svar. Timmen är slagen för längtans slutstrid och rastlöshetens torra rundgång ger vika för drömmens väna omfång. Tyst fäster jag ett löfte mot din skuldra och till ljudet av ett stilla snöfall, somnar du med himlen mot din bröstkorg. I ett andetag inser jag syftet med februaris varsamma rättframhet och med eftervärlden i rummet bredvid, bidar jag vår tid på gammalt vis..

Januariläsning (2010)

Stieg Larsson – Luftslottet som sprängdes
Efter strikt skönlitterär avhållsamhet under jul och nyårshelgen till förmån för tentaplugg, var detta den perfekta avkopplingen. Kravlös läsning där det i princip räcker med att svepa blicken över sidorna för att absorberas av intrigen, fängslat vända blad och slippa tänka själv.    

Unni Drougge – Lutherska badet
Mitt första möte med Drougge blev en relationshistoria om otrohet, vänskap och moderskap där myten om mannen förmedlas med träffsäker ironi som lockade många förtjusa fniss från min sida. En lättläst feel-good roman. 

Överflöd (2010-01-30)

I begynnelsen var ordet, idag är Apple. Läs här  http://anders.mmmalmo.se/2009/08/12/nagra-tankar-om-overflod-och-agande/ vad Anders Mildner skriver om vår tids överflöd och den digitaliserade kulturens inverkan på vår identitet.

Ibland kan jag leta i dagar efter något som visar sig ligga i jackfickan, på byrån eller i handväskan. Likställt med detta har jag outsägligt svårt att tolka det som finns lättillgängligt och överflöd i allmänhet passiviserar min uppmärksamhet. Jag vet inte vilken typ av syndefekt det tillskriver mig men jag har helt missat poängen med en mångfald som drunknar i sitt eget överskott och vars behändiga tillgång får sökandets natur att vissna.
Jag är rädd för att vi mitt i all frosseri ska glömma våra egna berättelser. 

Nyårslöfte (2010-01-21)

Vant formar vintern sitt sista sammanhang
Och när klockorna slår i evangeliernas tid
Sluter sig dina händer runt mitt fokus
Och jag förseglar vår tid i ett evighetsperspektiv
Och lutar mig tryggt mot löftena om oss

Ljus (2009-07-07)

Klockan är 05.32 och dagens första ljus tränger in genom nedskevade persienner och fördragna gardiner. Jag vaknar föga utvilad med drömmens känsla kvar i kroppen och minns vad jag tänkte innan jag somnade. I munnen vilar en familjär eftersmak av gårdagen och med ett enträget brummande vispar den lilla bordsfläkten den kvalmiga luften runt, runt i rummet. Jag drar täcket över huvudet och försöker somna om men ljuset tränger in genom textil och hud och kräver mina sinnens fulla uppmärksamhet. Först blir jag irriterad och förbereder en djup suck innan jag hejdar mig mitt i andetaget. Ligger stilla. Andas sakta ut luften genom näsan. Väntar. Smygande klättrar en strimma av ljus över väggen som sakta avslöjar ett löfte om rörelse trots att det är vanlig veckodag i en vanlig månad i ett vanligt sommarsverige. Men ändå inte. Jag känner efter men förnimmer ingen veckokänsla. Jag synar eftertänksamt bokhyllan och följer den vandrade ljusstrimmans färd över bokryggarna. Hundra och en dag, tusen och en natt.. Jag begrundar gårdagen och biter mig i underläppen medan jag motvilligt erkänner för mig själv att det inte alltid är avstånden som utgör äventyret utan att även det på hemmaplan som ömsom värker, ömsom berör också fullgör platser för främmande upplevelser men att det kan ta emot att vilja upptäcka exotismen bakom kända konventioner och en medfödd grammatik. Att det största äventyret ändå är att ärligt närvara. Så jag börjar tänka på mod och att våga stanna på en plats, i en kontext, i en relation, nära eller långt borta medan ljusstrimman försvinner ut i hallen för att lätta upp ett knappt märkbart mörker och jag somnar så småningom om till ljudet av en vaknande stad en vanlig tisdagmorgon i ett vanligt sommarsverige.

Uppmärksamhet (2008-12-20)

Taktlöst kan de bryta tusen fall av tystnad men jag tänker inte tala om vad jag tänker för dem
vad vi utbytte timmarna innan och allt som vi har men som inte de
vet något om
kamouflerar jag mig i en konstruerad motsats och tuggar långsamt på en rest av en gammal rädsla
för ett synskadat ickevara
och ber vid hemgång värdinnan om ursäkt för mitt anspråkslösa sätt att undgå uppmärksamhet
i ett sammanhang jag inte längre bryr mig om.

Historier om avstånd - Dublin (2008-12-01)

Historierna jag bär på handlar ofta om avstånd och orden bildar girlanger av dämpade böner. Städerna jag återvänder till sjuder fortfarande av samma dofter som när jag gav mig av. Jag vandrar längs Memory Lane och Gerorge Street och folk har sagt att jag blivit erfaren och inte häpnas med samma begeistring över känslomässiga tidssprång längre. Jag låter dem tro sina egna ord och sätter upp en blasé fasad men tjusas i hemlighet över avstamp idag, landar igår. I berusningens kölvatten följer romantiken likt en ljus skugga som stjäl fokus från verklighetens törnar. Jag tror att jag är säker tills hans röst får mig att bryta på mitt hemspråk och jag tvingas gömma mina ord i salongens mörker medan jag sakta inser hur mycket jag svalt under två års tid. När vi kommer hem somnar jag urlakad på en kudde av betong och kylan i det hyrda rummet på Lord Edward Street påminner mig om sakens två sidor. Om historiens två versioner och det relativa i avstånd. "I didn't like the end but maybe its reality you know.."

Höstkännedom (2008-09-30)

Årstiderna ger vika för varandra och i motljus blir kastanjerna till karaktärer jag placerar i svåra sammanhang där mina egna berättelser är triviala och saknar spänst. För lek och tränings skull - man vill ju kunna ge svar på tal. Men egentligen tror jag att jag har slutat bry mig om mina språkliga deformiteter utan att riktigt veta om jag gett upp, bytt sida eller bara fått perspektiv. Från träden singlar löven mot marken som veliga beslut och jag fyller fickorna med mogen vinterfrukt tills känslan är definitiv och jag njuter, ovillig att erkänna det, av hösten

Midsommar mellan Malmö och Jerusalem. (2008-06-20)

Det är årets längsta dag och jag zickzackar mellan midsommarskurar,  medelpass och jordgubbsinköp på Möllan. Mitt fönster står öppet och gardinen fladdrar mjukt i vinden. Från en annan lägenhet hörs Lundells hesa stämma och jag sänder en tanke hem till mina föräldrar medan jag byter blad i "Sju portar till Jerusalem". På tjugan som blev över från torghandeln ger Selma Lagerlöf mig en förebådande blick. Jag möter den med ett leende och ett löfte om aktsamhet. Hon behöver inte vara orolig, gamla Selma. Jag är tillräckligt stark och hon ska nog se att jag reder mig. Inatt, den kortaste på året, kommer de svenska skogarna krylla av knytt och drömmarna fyllas av framtidsprofetior. Jordgubbarna börjar sina i skålen bredvid mig och över Sinais röda öken ligger hettan som en hägring. Var nästa års midsommar kommer infinna sig får nattens väsen sia om.

Sommarsälta (2008-06-11)

Det är sommarsakta svala brisar. Sälta, hud och hav bakom långa kast med blåa blickar. Juni seglade in med strandackord och jag och kapellmästaren badar nakna vaknar nära utan ord att skiljas åt. Bara ben på språng mellan bryggor och trappor blir en egen sång som studsar mot husets väggar och himlens gavlar. En akustik som rimmar med stigande temperaturer, en mosaik som rymmer årstidens allegorier. Jag anar fräknar och räknar alternativen / yrar av värme och hänger mig åt tiden / som gör mig äldre med välbehag / i ett andetag / förnyar jag mitt pass och transfererar pengar mellan länder, byter blad i romanen och romantiserar ohämmat över allt mina tankar tangerar och mina händer känner. Det är sommar och tillvaron pulserar. Det är sommar och jag är nyförlöst att fabulera.

Rörelse om resande, (uppvärmning i uppförsbacke) (2008-05-30)

Idéer föds när vi vaknar och dör när vi somnar. Ibland i omvänd ordning. Överröstar de dagens föreläsare, droppande vattenkranar, tröttsamma telefonförsäljare, överdrivna skratt på tåget hem och sömnlösa suckar, så är de värda ett andra utkast. Jag vill tidigt bestämma mig. Jag vill tidigt ila, gnola och gneta för att få processen i rullning. Sådan är den jag är. Börja boka för att kunna bocka av och ha ryggen fri sista veckan. Jag vill träffas över sötat kaffe med kardemumma och låta forna minnen forma nya fantasier i slingrande ångor från våra koppar. Glömma vardagen och min tillfälliga tillvaro av ad hoc lösningar. Förföras av reseromantiken, försvinna i förtid, ladda inför avfärd. Men alla är vi annorlunda varandras sätt att vara och låter vårt manér skifta med humör och väderlek. Jag vet men glömmer jämt och får gå hem med blicken i backen och besvikelsen i väskan tung över axeln. Jag vet hur lätt det är att längta efter någon som är mer lik en själv, någon som tar samma saker på allvar och fäster samma uppmärksamhet vid detaljerna runtomkring. Och jag vet hur lätt det är att önska att man var på egen hand trots allt. Allena finns det ingen eller inget att bli besviken på som man inte själv rår på eller för. Och det är lättare att bli ensam i sällskap man inte matchar. Sådant händer aldrig när man är själv.

Rörelse (2008-04-10)

Vågor av skuggor och ljusknippen blir till diffusa rörelser i ögonvrån och får fantasin att skena rakt genom snårbuskar och tistelbäddar. Molnen rör sig sällsamt över det norra halvklotets himlavalv och parken glittrar glatt i förmiddagssolens ljus. I Östersjöns farvatten lättar färjorna mellan Europas länder. Från Malmö är det närmre till Berlin än till en liten svensk småstad strax söder om Stockholm i Södermanland. Varje dag förflyttar sig 14 000 människor i någon riktning över Öresundsbron och varje vinter flyttar 450 miljoner svenska fåglar söderut. Ibland rör vi oss instinktivt för att hålla värmen. Ibland rör vi oss prövande, trevande med vaga aningar om möjliga löften. Ibland får man för sig att våga vilt, satsa allt, sluta ögonen och hoppa. Hoppas. Att våga är att förlora fotfästet en kort stund, att inte våga är att förlora sig själv, sa den danske filosofen. Mellan lövverken strömmar solljuset in och fräknarna blir tydliga i konturerna. Att våga chansa är också att vara i rörelse.

Prolog: Om att stapla på höjden (2008-03-24)

Vi staplar nya drömmar på höjden och stipulerar vägar dit i samma andhämtning som vi hämtar oss från forna nätter. Jag vaknar utan att ha somnat på riktigt och finner en ny vinkel i rummet att vänja mig vid. Ljuden man bara hör när det är tyst ramar in tillvaron och varat hamnar på kollisionskurs med världen som krockar med verkligheten. Det smäller och jag blinkar reflexmässigt bort explosionens smärtsamma dissonans tills den når en lagom långsam frekvens och får tiden i åter balans. Ett mellanrum uppstår och mellan det och rummet bryter en dröjande dyning av rörliga texter fram. Jag rör mig aktsamt mellan orden och lyssnar aktivt till språkens mosaiker om missmod, armod och högmod. Historien är inte ny bara ytligt omarbetad och vi upprepar den genom att stapla våra synder och drömmar på höjden medan vi stipulerar nya repliker om vår genetiska arvsmassa som förklaring till varför vi ger upp när vägarna blir för långa. Sedan går det en tid och vi ångrar oss. Och får försöka igen. Historien månne inte vara ny men likväl är den full av nåd och frikostig med nya prologer. Jag är nu i upprinnelsen av min tolfte och staplar fortfarande allt på höjden.

To be(long) (2007-10-26)

barely I remember what words were wasted while we talked and told
time never change but we do in defence to define ourselves as free
and
alone is strong on its own until we're astray and struggle
on our own
on our own
we're to few to be facile but likely to be lonely longing for someone
to trust

and belong

Gå vidare (2007-07-24)

Vart tar man vägen när meningarna lämnat en när man lämnat orden bakom sig förlorat fraseringar och mjuka vokaler och förmår inte ens vissla eller nynna lyssna tystna när dagen tynar bort

mellan händer torra och trista utan smekfull fyllnad ett slags underbart är kort

var då ingenting 

bara en transportsträcka av tid

tid som var den tid en samtid full av framtid ett hav av rus och nya böjelser

förförelser utan förpliktelser en okonventionell evighetsvinter klänger sig kvar som en förlängd förföljelse

      i korthet

är jag fast i en förlorad förälskelse av svunna mönster och andra tidszoner medan nu är här är nu endast timtal av tidsbrist i okända antal

hinner jag aldrig - orkar inte heller

med några viktiga samtal

utan söker på remiss för ensamhet ett bot mot feghet i enlighet med alla dagboksförda avtal

mellan mig och mig själv

har jag lovat att lära mig säga nej när det räcker men framförallt att vilja våga gå vidare   

och acceptera tidsfrist som en länk runt min handvrist och en slitsam verklighet i stillsam skiftning

mellan sekund

      och evighet

Morgonmärken (2007-06-19)

Somliga nätter är fulla av sprickor och mornarna därpå skälver under hudens tyngd. Mina märken mynnar ut i minnen mellan lakanens ränder och det gör ont i alla kroppsdelar jag inte har och i alla världsdelar jag inte är. Ocensurerade förlossningar. Vaknar vi alla våta av svett med gryningsfoster intill kroppen? Lindriga fantomsmärtor säger mor. Jag andas mycket långsamt.

Midday Magnolia (2007-04-15)

Folkets Hus, Vellinge

Viktigt om vikt (2007-04-09)

Jag har bytt ut delar av mig själv mot delar av andra. Ibland för mat och husrum. Jag har bytt ut så många delar att det ibland är svårt att veta om jag är jag eller om jag är någon annan och om någon annan går omkring och är jag någon annanstans. Jag kan vara tyst på två dialekter och skratta på 6500 olika språk. Avstånd är mina linjer i handflatorna och avtryck det som känns men inte syns i bild. Smakerna är många och de kan vara svåra att balansera mellan läppar och maggrop när blodcirkulationen är hämmad och alla organ inte fungerar som de ska. Tungan är vass men känslig. Sötman får mig att yra och när sältan blir för sträv går benen av. Vissa dagar är min kropp väldigt tung att bära men det kan mest vara en fråga om var jag lägger vikten. Om vad som är viktigt. Om vinden plötsligt vänder och rörelserna blir ryckiga av oro är det viktigt att väga av och strunta i tyngdens övertag. Tyngdlag och allt vad det innebär. Ett misslyckande kan inte skratta åt mig men jag kan skratta åt ett misslyckande på världens alla 6500 olika språk. Eller le tyst på två dialekter. Ett misslyckande blir bara ett misslyckande om man låter det bli ett. Skrattar man åt det blir det en fars. Det är viktigt att veta.

Miljoner utanför. Fuktskada(d) (2007-04-01)

Jag sa att jag tänkte bygga mig en koja med hiss och portkod. Badkar och parkettgolv. En hydda, ett torn och en igloo. Ett slott, ett stall och en scen. Bara på skoj alltså men skämten rimmar illa och skratten ramar in lokalen. Utanför fönstret står någon och ser in. Han ler ett skrynkligt leende och skriver sitt namn med blå handstil på husfasadens baksida. Det kommer nog att börja regna säger någon som får rätt och jag skäms när miljoner droppar exploderar som glas mot marken utanför. Tiden retarderar och rösterna i rummet fastnar i varandra. Jag ser ner på mina fötter som blivit blöta trots att jag är inomhus. En fuktskada. Det är så mycket som läcker nu för tiden. Med en långsam rörelse slår min bordsgranne sönder sitt glas och betraktar de glittrande skärvorna på bordet med oförstående blick. Jag börjar gråta inombords. Han beställer in ett nytt glas. Regnet fortsätter att explodera i miljoner. Utanför.

Something else about defence (2007-03-25)

between our bodies is too much weather
and a diluted trace of earthy scents and
                                liquorice at dusk
for the rain to end our days with a task of taste
to veil the road where fairies hide
                                when morning breaks

it takes him no longer but a broken minute
passing the scents of tomorrow's stories
searching his pockets patching his past with a
borrowed drunkenness from the ocean

                              salt meets my shore

and I encounter his weakness defenceless
to the effect of time and cause of change
where the soil is still warm when day comes
to closure
                             only resting in my hand
sensing near is coming closer for every lonesome
sailor lost at see of unknown water seeking
land in his reflection
                          
                           barefoot crossing border
                        with my heart as only weapon

Vantar . Väntar (2007-03-20)

Utan vantar har jag vinter i händerna och vaknar i den andra änden av världen. Egentligen är det vår men det märks knappt för mina händer är kalla och mina fingrar är stela och jag har svårt att hålla i pennor och öppna skruvkorkar på Lokaflaskor. Svenska är det språk jag talat mest men Sverige är det land jag känner minst. Känner mig minst i. Känner gör jag för övrigt i överflöd. Närvaro och frånvaro. Kyla och värme. Tillgång och efterfråga. Känner efter gör jag desto mindre för än så länge finns det ingen tid att tillgå för alla passerade nu. Jag funderar på att byta kalender, följa månens faser och fly utomlands. Förflytta mig baklänges och förlora mig själv på en plats där solen smälter frusna handleder. Kanske misstar jag mig för att längta bort när jag egentligen väntar på tillbaks men om tillbaks inte infinner sig så flyr jag utomlands i alla fall. Men jag tar med mig ett par vantar. Bara fallifall.