Lantliga scener av Amoz Oz.

Ur lässynpunkt finns det egentligen inget rationellt skäl till varför mitt litterära hjärta ömmar för Oz. Jag har endast läst en bråkdel av hans produktion, däribland den hyllade ”En berättelse om kärlek och mörker” som förvisso är en varm och vacker uppväxtskildring men som stundom överjäste i sin egen detaljrikedom. ”Hur man botar en fanatiker” är en rappt liten essä om tro och fanatism och är lika högaktuell i dag som när den publicerades för tio år sedan. Den poetiska romanen ”Samma hav” varvar prosa med lyrik och det är med denna jag ser ett släktskap med novellsamlingen ”Lantliga scener”.  I åtta fristående berättelser får vi följa invånarna i den lilla staden Tel Ilan där de på något sätt gästspelar i varandras historier. Varje novell är ett brottstycke liv och precis som i ”Samma hav” skildras här själens plågor som ensamhet och sorg men berättelserna har även tolkats som metaforer för Israels öde. Språket i ”Lantliga scener” har en drömmande klang och detta i kombination med den allegoriska vinklingen skapar olika lager i novellerna. Lager som vid en omläsning skulle kunna skalas av för att uppdaga nya berättelser.

Bara ett barn av Malin Persson Giolito

 

Alex kommer från en trasslig tillvaro och efter att hans lärare upptäckt brännmärken över hans kropp, tvångsomhändertas han av socialen och placera i fosterhem. Han företräds av advokaten Sophia Weber som gör sitt yttersta för att komma pojken nära men Alex samarbetsvilja är det närmast obefintlig. När Alex mamma så småningom skall få börja träffa sin son igen är snart katastrofen ett faktum.

Bara ett barn är en lättläst bladvändare men den lyckas ändå inte riktigt att engagera mig. Dialogen känns stundom tafatt och Alex agerande förutsägbart. Faktum är att handlingen rakt i genom är lätt att förutspå. Men vem vet, kanske bäddar uppföljaren för en mer nyanserad historia. Tveksamt dock om jag kommer att ge mig tid att läsa den.

Den jag aldrig var av MajGull Axelsson

Efter att ha fallit från ett höghus i en stad i Östeuropa, bryter Sverker nacken . Han förflyttas tillbaka till Sverige och hustrun MaryMarie vakar vid hans sjuksäng. Eller gör hon det? De ljusskygga omständigheterna kring Sverkers olycka sätter MaryMaries värld i gungning och hon vet inte längre vad hon skall tro. Eller vad hon skall göra. Flera år senare är hon fortfarande inte säker på vad som verkligen hände. Drog hon avsiktligen ut kontakten till respiratorn inne på sjuksalen eller lät hon sin man leva? Sanningen är lika tudelad som hennes namn. Mary. Marie. MaryMarie.

I Den jag aldrig var tar Axelsson återigen sig an det ämne som ligger henne varmast om hjärtat, nämligen människohandel. Med journalistisk skarpsynthet och poetiskt skärskådande balanserar hon en skildring av ett korrumperat patriarkat med en ensam människas sökande efter sin egen roll i tillvaron. Språket är drivet utan att tappa detaljrikedom och dialogerna är välformulerade. Kapitlen alternerar två olika versioner av händelserna efter Sverkers olycka, ett lyckat knep för att hålla tempot på bladvändandet uppe men dessvärre lovar upptakten mer än vad slutet levererar. Bortsett från det är Den jag aldrig var en läsresa jag gärna gör om.

Läsniter.

                                                                                 
 


Anna Gavalda - Lyckan är en sällsam fågel

Det konsekvent pronomenlösa berättandet gjorde mig både provocerad och förvirrad. Modernt eller inte, det här kunde jag bara inte läsa. Minuspoäng till Gavalda.

 

Unni Drougge – Andra sidan Alex

Det var inte mycket som tilltalade mig med Andra sidan Alex. Även om personporträtten med flit saknade sympatiska drag och om det fanns en poäng med den grova dialogen och harangerna av vulgära kommentarer, kändes det hela lite väl osannolikt och överagerat. Kapitlen tenderade att upprepa sig och efter drygt halva boken orkade jag inte längre med Alex ihärdiga supande, Sophies naiva förnekande och deras evinnerliga slagsmål och uppgörelser.

Hemsökelsen av Shirley Jackson

I ensligheten mellan kullarna ligger det ökända Hill House vars groteska arkitektur hade fått vilken besökare som helst med självbevarelsedrift att vända vid grinden. Hit anländer den sköra och lite inåtvända Eleanor efter att ha kontaktats av Dr Montague, professor i parapsykologi, tillsammans med den sprudlande Theodora och husets rättmätige arvinge, Luke. Syftet med exkursionen är att observera och dokumentera den paranormala aktiviteten innanför Hill Houses väggar och knappt hinner sällskapet över tröskeln innan dörren slår igen bakom dem.

Hemsökelsen är den klassiska berättelsen om en grupp människor på spökjakt i ett stort hus och den har inspirerat till ett otaligt antal uppföljare i både film och bokform. Romanen har epitetet kultklassiker och är stilbildande för sig genre. Dock erfor jag inte alls den nervspänning eller det adrenalinpåslag som jag så hade hoppats på. Jag kände inte alls av spökvibbarna trots alla dörrar som slog igen, ryckande dörrhandtag och budskap skrivna i blod över sovrumsväggen. Däremot besitter den även ett psykologiskt djup och jag fann den alltmer bräckliga relationen mellan Eleanor och resten av gruppen samt relationen mellan Eleanor och hennes motpol Theodora, mycket intressant. Hur den växlade mellan förtrolig systerkärlek och verbal pennalism på ett sätt som endast tycks vara fjortonåriga tjejer förunnat, trots att de båda är trettio plus. 

Eleanor är den i gruppen som starkast påverkas av Hill House och det är ur hennes synvinkel händelserna fortlöper. Detta gör det svårt att avgöra vad som verkligen sker och vad som bara är nycker hos hennes egna hjärnspöken men det är också det som håller bladvändandet uppe och är bokens egentliga styrka. Skildrandet av vanmakten och ovissheten inför mörkret i det okända, både runt och inom oss.

Läsa, läste, läst.

Solig eftermiddagsläsning.

Springkällan av Kerstin Ekman.

Sverige fortsätter att moderniseras och pratet går när Wessén på Svenska Motors nya fru låter sy upp sportbyxor av kamelhårsylle. Byxor! Med skärpa lotsas jag genom 1900-talets första decennier i en svensk småstad i Södermanland.  Dessvärre tenderar handlingen att få stå tillbaka för de utförliga beskrivningar av hur klänningar sys upp och finmiddagar dukas och både en och två gånger kommer jag på mig själv med att tänka på något helt annat.