Efter att ”Händelser vid vatten” röstades fram av
Sydsvenskans läsare som den bästa svenska kriminalromanen genom tiderna, bestämde
jag mig för att ta mig själv i kragen och utforska en av Sveriges mest
respekterade författare - Kerstin Ekman.
Häxringarna är den första i en svit på fyra böcker om en
stad och ett samhälles framväxt med sin början på 1870-talet. Initialt går
läsningen trögt, framför allt för att boken tycks sakna en huvudgestalt. Jag läser med
känslan av att betrakta allt lite grann ifrån ovan för att då och då få sikte
på en person, dyka ner och följa den ett par sidor för att sedan återgå till betraktarperspektivet.
Så småningom binds dock människoödena samman och den unga kvinnan Tora tar
rollen som hjältinna. Ekman skriver detaljerat och med stor sakkunnighet om det
fattig och smutsigsverige som vi en gång levde och verkade i. Skitigheten är
påtaglig, folk luktar surt och pigorna tömmer pisspottor över grannens gräslök
men boken är också full av nationalromantiska beskrivningar av vår flora och
fauna. Det är lätt att föreställa sig sommaren som väller fram som en bred,
grön flod och skogen som blommar.
Snabbt sammanfattat kan alltså sägas att Häxringarna är början på
ett gediget hantverk som förvisso tar lite tid på sig att charma sin läsare
(läs: mig) men uppväger detta med ett fantastiskt språk och en stor värme för
vårt historiska arv. Faktum är att jag efteråt känner mig som en lite mer
bildad och lite mer medveten människa och om Sverige haft en kulturkanon hade Häxringarna varit självskriven. Om inte annat så vet jag i alla fall vilken
deckare jag ska läsa i påsk.
