Ombyte förnöjer

..Så tog jag mina gamla inlägg och flyttade till en ny del av bloggsfären i hopp om att det gamla ordstävet skulle stimulera skrivandet och minska avstånden mellan uppdateringarna..

Eller kampen om tiden (2011-11-10)

Senhösten ruskar löven av träden och jäktat trampar jag fart genom Pildammarna. Hjulen på cykeln snurrar runt, runt. Fort, fort. Tiden går. Veckorna försvinner. Minuterna avlöser varandra. Mina tankar far åt olika håll. Repulsiva som magnetiska motpoler omöjliga att länka samman.  Omöjliga att skapa satser av. Jag överväger sammanfattningar fulla av förkortningar men vet inte i vilken ände jag ska börja. När kom jag hit? Och hur? Någon ringer på en klocka och jag rusar vidare in i nya sekunder. Redo att planera, strukturera, prioritera och riskanalysera. Tid, är det ens mätbart? Relaterbart? Kronos. Logos. Jag räknar andetagen och ser på pulsklockan vars visare sveper sekunderna från urtavlan medan jag minns en gammal dröm om en man som försökte tvätta bort tolv år från sitt ansikte. När jag sätter mig på cykeln igen så har det redan blivit mörkt. Tid är liv, skriver Ende. Och livet bor i hjärtat. Och medan jag trampar hemåt över den lövbeströdda asfalten med sjukhusområdet vilande i mörkret bakom mig, inser jag att tiden inte enbart är en kamp om livet, utan även en känslosam resa genom det.

Ögonblick (2010-06-21)

Jag vaknar klockan sex och dricker kaffe i köket medan molnen, likgiltiga inför vår längtan efter ihållande soltimmar, sakta förflyttar sig över himlavalvet. Jesper sover. Radion spelar P1.

Vid lunchtid åker jag, mamma och bror till Slottsparken med Alice. Vi diskuterar valet och den progressiva kärnkraftspolitiken. Jag tror på sol, vind och vatten och att man inte ska ta mer än man får. Min bror säger att jag är naiv och menar att man idag bygger nya, säkra kärnkraftverk och inte tar de gamla i bruk. Jag påminner honom om den mänskliga faktorn och om all olja som våldsamt flödar ut från jordens inre. Vi suckar unisont. På caféet äter jag hembakat surdegsbröd med gravad lax medan jag i ögonvrån följer molnens makliga färd över den norra hemisfären.

Senare släpper mamma av mig vid Amiralsgatan där jag möter upp Jesper för att äta pho på vår favvovietnames. Stället finner vi dock stängt och tillbommat och Jesper skjutsar mig på pakethållaren genom Kungsgatans lummiga allé mot Värnhem. Varm av lycka vilar jag kinden mot hans rygg och lägger armarna om honom. Drar in dofterna av de syrener som ännu inte blommat ut, och låter ögonblicket svämma över.
Vi hamnar på El Patio och beställer in två stycket biffrätter med alldeles för mycket potatis. Jag äter köttet i små bitar, tuggar långsamt och känner hur det lägger sig som klumpar i magen. Jag lägger ner besticken och dricker mitt citronvatten i djupa klunkar.

Jesper går till jobbet och jag ringer runt efter kaffe och samtal utan att få napp. En halvtimme senare står jag utanför dörren till vår trappuppgång men med värmen i kroppen och med fokus på dagen, låser jag istället upp cykeln och börjar trampa mot Limhamn. I över en timme vandrar jag runt bland husen och hoddorna i hamnen, samtidigt som jag föreställer mig kommande kapitel. Håret lockar sig i den fuktiga havsluften. ”Sen”, tänker jag. ”Nu är jag här”.

Halvvägs (2010-06-03)

Märkligt väder med isvind och sommarsol. Pysslar hemma i lägenheten med (sol)brända armar och nyduschat hår som luktar kokos. Balkongdörren står öppen och jag sätter mig ned med en vodka cranberrie och lägger upp mina dagströtta fötter på balkongräcket. Känner inte alls någon vidare lust att förpassa mig till möllan och beblanda mig med sommaryra studenter och skrålande ölglas. Jag trivs bättre här.. Sista tentan idag - Nu är jag halvvägs till syrra. Efter tentasammanslutningen i parken och kartongbärandet åt en flytande klassyster, sitter jag matt men nöjd i en sommarsval lägenhet i södra Sverige.
Himlen är klarblå och jag har sommarlov..

Helgbetraktelser (2010-05-24)

Prolog
Mina ambitioners naiva rytmik är ett avslutat kapitel. I kölvattnet efter en smärtsam insikt om ett sinande intresse för kreativa anspråk, försöker jag desperat rädda vad som räddas kan, av en drunknande självkänsla.


Händelse
Det blir kväll en lördag. Jag och min man cyklar i ljummen medvind till en lägenhet på Amiralsgatan. I ett rum med tre meter till tak, bekänner värdinnan med ett glas vin i handen, att hon hemsöks av liknande problem som jag - alltså ett frekvent uppskjutande av kreativa göromål till morgondagen med ursäkten att man lider brist på tid, rum, plats eller inspiration. (Helst allihop). I en fullkomlig världsbild ingår det inte någon mojnande drivkraft. Med medgivandet i luften känner jag mig både lättad och skuldfri. Därefter fortlöper kvällen som om inget sagts och vägen hem går förbi operagrillen.


Epilog
Under måndagseftermiddagen börjar jag läsa en ny roman vari kärnan av min karaktärsproblematik snabbt avslöjas med orden”(..)utvecklas inte av sig själv. Det fordras arbete. Disciplinerat. Man får inte vara…lat.”


Kontenta
Lättja är en lätt favorit. Skärpning, ekar en uppfordrande röst från barndomens skugga, och heligt knappar jag in ett löfte över tangentbordet om att prioritera fokus, mobilisera sinnena och acceptera förändringar. Och skulle jag snedda någonstans, så gör jag det utan bortförklaringar.

Överflöd (2010-01-30)

I begynnelsen var ordet, idag är Apple. Läs här  http://anders.mmmalmo.se/2009/08/12/nagra-tankar-om-overflod-och-agande/ vad Anders Mildner skriver om vår tids överflöd och den digitaliserade kulturens inverkan på vår identitet.

Ibland kan jag leta i dagar efter något som visar sig ligga i jackfickan, på byrån eller i handväskan. Likställt med detta har jag outsägligt svårt att tolka det som finns lättillgängligt och överflöd i allmänhet passiviserar min uppmärksamhet. Jag vet inte vilken typ av syndefekt det tillskriver mig men jag har helt missat poängen med en mångfald som drunknar i sitt eget överskott och vars behändiga tillgång får sökandets natur att vissna.
Jag är rädd för att vi mitt i all frosseri ska glömma våra egna berättelser. 

Ljus (2009-07-07)

Klockan är 05.32 och dagens första ljus tränger in genom nedskevade persienner och fördragna gardiner. Jag vaknar föga utvilad med drömmens känsla kvar i kroppen och minns vad jag tänkte innan jag somnade. I munnen vilar en familjär eftersmak av gårdagen och med ett enträget brummande vispar den lilla bordsfläkten den kvalmiga luften runt, runt i rummet. Jag drar täcket över huvudet och försöker somna om men ljuset tränger in genom textil och hud och kräver mina sinnens fulla uppmärksamhet. Först blir jag irriterad och förbereder en djup suck innan jag hejdar mig mitt i andetaget. Ligger stilla. Andas sakta ut luften genom näsan. Väntar. Smygande klättrar en strimma av ljus över väggen som sakta avslöjar ett löfte om rörelse trots att det är vanlig veckodag i en vanlig månad i ett vanligt sommarsverige. Men ändå inte. Jag känner efter men förnimmer ingen veckokänsla. Jag synar eftertänksamt bokhyllan och följer den vandrade ljusstrimmans färd över bokryggarna. Hundra och en dag, tusen och en natt.. Jag begrundar gårdagen och biter mig i underläppen medan jag motvilligt erkänner för mig själv att det inte alltid är avstånden som utgör äventyret utan att även det på hemmaplan som ömsom värker, ömsom berör också fullgör platser för främmande upplevelser men att det kan ta emot att vilja upptäcka exotismen bakom kända konventioner och en medfödd grammatik. Att det största äventyret ändå är att ärligt närvara. Så jag börjar tänka på mod och att våga stanna på en plats, i en kontext, i en relation, nära eller långt borta medan ljusstrimman försvinner ut i hallen för att lätta upp ett knappt märkbart mörker och jag somnar så småningom om till ljudet av en vaknande stad en vanlig tisdagmorgon i ett vanligt sommarsverige.

Historier om avstånd - Dublin (2008-12-01)

Historierna jag bär på handlar ofta om avstånd och orden bildar girlanger av dämpade böner. Städerna jag återvänder till sjuder fortfarande av samma dofter som när jag gav mig av. Jag vandrar längs Memory Lane och Gerorge Street och folk har sagt att jag blivit erfaren och inte häpnas med samma begeistring över känslomässiga tidssprång längre. Jag låter dem tro sina egna ord och sätter upp en blasé fasad men tjusas i hemlighet över avstamp idag, landar igår. I berusningens kölvatten följer romantiken likt en ljus skugga som stjäl fokus från verklighetens törnar. Jag tror att jag är säker tills hans röst får mig att bryta på mitt hemspråk och jag tvingas gömma mina ord i salongens mörker medan jag sakta inser hur mycket jag svalt under två års tid. När vi kommer hem somnar jag urlakad på en kudde av betong och kylan i det hyrda rummet på Lord Edward Street påminner mig om sakens två sidor. Om historiens två versioner och det relativa i avstånd. "I didn't like the end but maybe its reality you know.."

Höstkännedom (2008-09-30)

Årstiderna ger vika för varandra och i motljus blir kastanjerna till karaktärer jag placerar i svåra sammanhang där mina egna berättelser är triviala och saknar spänst. För lek och tränings skull - man vill ju kunna ge svar på tal. Men egentligen tror jag att jag har slutat bry mig om mina språkliga deformiteter utan att riktigt veta om jag gett upp, bytt sida eller bara fått perspektiv. Från träden singlar löven mot marken som veliga beslut och jag fyller fickorna med mogen vinterfrukt tills känslan är definitiv och jag njuter, ovillig att erkänna det, av hösten

Midsommar mellan Malmö och Jerusalem. (2008-06-20)

Det är årets längsta dag och jag zickzackar mellan midsommarskurar,  medelpass och jordgubbsinköp på Möllan. Mitt fönster står öppet och gardinen fladdrar mjukt i vinden. Från en annan lägenhet hörs Lundells hesa stämma och jag sänder en tanke hem till mina föräldrar medan jag byter blad i "Sju portar till Jerusalem". På tjugan som blev över från torghandeln ger Selma Lagerlöf mig en förebådande blick. Jag möter den med ett leende och ett löfte om aktsamhet. Hon behöver inte vara orolig, gamla Selma. Jag är tillräckligt stark och hon ska nog se att jag reder mig. Inatt, den kortaste på året, kommer de svenska skogarna krylla av knytt och drömmarna fyllas av framtidsprofetior. Jordgubbarna börjar sina i skålen bredvid mig och över Sinais röda öken ligger hettan som en hägring. Var nästa års midsommar kommer infinna sig får nattens väsen sia om.

Rörelse om resande, (uppvärmning i uppförsbacke) (2008-05-30)

Idéer föds när vi vaknar och dör när vi somnar. Ibland i omvänd ordning. Överröstar de dagens föreläsare, droppande vattenkranar, tröttsamma telefonförsäljare, överdrivna skratt på tåget hem och sömnlösa suckar, så är de värda ett andra utkast. Jag vill tidigt bestämma mig. Jag vill tidigt ila, gnola och gneta för att få processen i rullning. Sådan är den jag är. Börja boka för att kunna bocka av och ha ryggen fri sista veckan. Jag vill träffas över sötat kaffe med kardemumma och låta forna minnen forma nya fantasier i slingrande ångor från våra koppar. Glömma vardagen och min tillfälliga tillvaro av ad hoc lösningar. Förföras av reseromantiken, försvinna i förtid, ladda inför avfärd. Men alla är vi annorlunda varandras sätt att vara och låter vårt manér skifta med humör och väderlek. Jag vet men glömmer jämt och får gå hem med blicken i backen och besvikelsen i väskan tung över axeln. Jag vet hur lätt det är att längta efter någon som är mer lik en själv, någon som tar samma saker på allvar och fäster samma uppmärksamhet vid detaljerna runtomkring. Och jag vet hur lätt det är att önska att man var på egen hand trots allt. Allena finns det ingen eller inget att bli besviken på som man inte själv rår på eller för. Och det är lättare att bli ensam i sällskap man inte matchar. Sådant händer aldrig när man är själv.

Rörelse (2008-04-10)

Vågor av skuggor och ljusknippen blir till diffusa rörelser i ögonvrån och får fantasin att skena rakt genom snårbuskar och tistelbäddar. Molnen rör sig sällsamt över det norra halvklotets himlavalv och parken glittrar glatt i förmiddagssolens ljus. I Östersjöns farvatten lättar färjorna mellan Europas länder. Från Malmö är det närmre till Berlin än till en liten svensk småstad strax söder om Stockholm i Södermanland. Varje dag förflyttar sig 14 000 människor i någon riktning över Öresundsbron och varje vinter flyttar 450 miljoner svenska fåglar söderut. Ibland rör vi oss instinktivt för att hålla värmen. Ibland rör vi oss prövande, trevande med vaga aningar om möjliga löften. Ibland får man för sig att våga vilt, satsa allt, sluta ögonen och hoppa. Hoppas. Att våga är att förlora fotfästet en kort stund, att inte våga är att förlora sig själv, sa den danske filosofen. Mellan lövverken strömmar solljuset in och fräknarna blir tydliga i konturerna. Att våga chansa är också att vara i rörelse.

Prolog: Om att stapla på höjden (2008-03-24)

Vi staplar nya drömmar på höjden och stipulerar vägar dit i samma andhämtning som vi hämtar oss från forna nätter. Jag vaknar utan att ha somnat på riktigt och finner en ny vinkel i rummet att vänja mig vid. Ljuden man bara hör när det är tyst ramar in tillvaron och varat hamnar på kollisionskurs med världen som krockar med verkligheten. Det smäller och jag blinkar reflexmässigt bort explosionens smärtsamma dissonans tills den når en lagom långsam frekvens och får tiden i åter balans. Ett mellanrum uppstår och mellan det och rummet bryter en dröjande dyning av rörliga texter fram. Jag rör mig aktsamt mellan orden och lyssnar aktivt till språkens mosaiker om missmod, armod och högmod. Historien är inte ny bara ytligt omarbetad och vi upprepar den genom att stapla våra synder och drömmar på höjden medan vi stipulerar nya repliker om vår genetiska arvsmassa som förklaring till varför vi ger upp när vägarna blir för långa. Sedan går det en tid och vi ångrar oss. Och får försöka igen. Historien månne inte vara ny men likväl är den full av nåd och frikostig med nya prologer. Jag är nu i upprinnelsen av min tolfte och staplar fortfarande allt på höjden.

Viktigt om vikt (2007-04-09)

Jag har bytt ut delar av mig själv mot delar av andra. Ibland för mat och husrum. Jag har bytt ut så många delar att det ibland är svårt att veta om jag är jag eller om jag är någon annan och om någon annan går omkring och är jag någon annanstans. Jag kan vara tyst på två dialekter och skratta på 6500 olika språk. Avstånd är mina linjer i handflatorna och avtryck det som känns men inte syns i bild. Smakerna är många och de kan vara svåra att balansera mellan läppar och maggrop när blodcirkulationen är hämmad och alla organ inte fungerar som de ska. Tungan är vass men känslig. Sötman får mig att yra och när sältan blir för sträv går benen av. Vissa dagar är min kropp väldigt tung att bära men det kan mest vara en fråga om var jag lägger vikten. Om vad som är viktigt. Om vinden plötsligt vänder och rörelserna blir ryckiga av oro är det viktigt att väga av och strunta i tyngdens övertag. Tyngdlag och allt vad det innebär. Ett misslyckande kan inte skratta åt mig men jag kan skratta åt ett misslyckande på världens alla 6500 olika språk. Eller le tyst på två dialekter. Ett misslyckande blir bara ett misslyckande om man låter det bli ett. Skrattar man åt det blir det en fars. Det är viktigt att veta.

Miljoner utanför. Fuktskada(d) (2007-04-01)

Jag sa att jag tänkte bygga mig en koja med hiss och portkod. Badkar och parkettgolv. En hydda, ett torn och en igloo. Ett slott, ett stall och en scen. Bara på skoj alltså men skämten rimmar illa och skratten ramar in lokalen. Utanför fönstret står någon och ser in. Han ler ett skrynkligt leende och skriver sitt namn med blå handstil på husfasadens baksida. Det kommer nog att börja regna säger någon som får rätt och jag skäms när miljoner droppar exploderar som glas mot marken utanför. Tiden retarderar och rösterna i rummet fastnar i varandra. Jag ser ner på mina fötter som blivit blöta trots att jag är inomhus. En fuktskada. Det är så mycket som läcker nu för tiden. Med en långsam rörelse slår min bordsgranne sönder sitt glas och betraktar de glittrande skärvorna på bordet med oförstående blick. Jag börjar gråta inombords. Han beställer in ett nytt glas. Regnet fortsätter att explodera i miljoner. Utanför.

Vantar . Väntar (2007-03-20)

Utan vantar har jag vinter i händerna och vaknar i den andra änden av världen. Egentligen är det vår men det märks knappt för mina händer är kalla och mina fingrar är stela och jag har svårt att hålla i pennor och öppna skruvkorkar på Lokaflaskor. Svenska är det språk jag talat mest men Sverige är det land jag känner minst. Känner mig minst i. Känner gör jag för övrigt i överflöd. Närvaro och frånvaro. Kyla och värme. Tillgång och efterfråga. Känner efter gör jag desto mindre för än så länge finns det ingen tid att tillgå för alla passerade nu. Jag funderar på att byta kalender, följa månens faser och fly utomlands. Förflytta mig baklänges och förlora mig själv på en plats där solen smälter frusna handleder. Kanske misstar jag mig för att längta bort när jag egentligen väntar på tillbaks men om tillbaks inte infinner sig så flyr jag utomlands i alla fall. Men jag tar med mig ett par vantar. Bara fallifall.