Den jag aldrig var av MajGull Axelsson

Efter att ha fallit från ett höghus i en stad i Östeuropa, bryter Sverker nacken . Han förflyttas tillbaka till Sverige och hustrun MaryMarie vakar vid hans sjuksäng. Eller gör hon det? De ljusskygga omständigheterna kring Sverkers olycka sätter MaryMaries värld i gungning och hon vet inte längre vad hon skall tro. Eller vad hon skall göra. Flera år senare är hon fortfarande inte säker på vad som verkligen hände. Drog hon avsiktligen ut kontakten till respiratorn inne på sjuksalen eller lät hon sin man leva? Sanningen är lika tudelad som hennes namn. Mary. Marie. MaryMarie.

I Den jag aldrig var tar Axelsson återigen sig an det ämne som ligger henne varmast om hjärtat, nämligen människohandel. Med journalistisk skarpsynthet och poetiskt skärskådande balanserar hon en skildring av ett korrumperat patriarkat med en ensam människas sökande efter sin egen roll i tillvaron. Språket är drivet utan att tappa detaljrikedom och dialogerna är välformulerade. Kapitlen alternerar två olika versioner av händelserna efter Sverkers olycka, ett lyckat knep för att hålla tempot på bladvändandet uppe men dessvärre lovar upptakten mer än vad slutet levererar. Bortsett från det är Den jag aldrig var en läsresa jag gärna gör om.

Moderspassion av Majgull Axelsson.

Normalt sett brukar jag lägga ner läsningen av en bok som inte intresserar mig efter ca etthundra sidor men med Majgull Axelssons senaste roman gjorde jag ett undantag i hopp om att kanske svepas med efter ett senare kapitel. Detta skedde dessvärre aldrig.  

I moderspassion får vi följa fyra kvinnors livsberättelser vilka till största del består av självbedrägeri, underkastelse och förnekelse. Fyra livsberättelser som aldrig känns trovärdiga eller engagerar. Personerna jag möter saknar alla sympatiska drag och känns mest som en sorglig skara gnällspikar. Berättelsens kärna och dess problematisering påminner till viss del om Slumpvandring men skildringen saknar helt den nerv som återfinns i Axelssons övriga böcker. Nej, läsningen av Moderspassion hade jag klarat mig utan.  

10 meningar om resten av läsningen 2012.

Katerina Janouch – Bedragen

Lättläst men mer eller mindre meningslös.

Mikael Bergstrand – Dehlis vackraste händer

Föredömlig feel-good historia.

Linn Ullman – Nåd

Nyanserat om vägen vi alla ska vandra.

Hillary Jordan – Missisippi

Håller mig hooked på historier om sociala orättvisor och medborgarrättsrörelsen i 50-talets södern.

Karolina Ramquist- Alltings början

Har mött blandade reaktioner, av mig får den tummen upp.

E.L James – Femtio nyanser av honom

Inte alls så kinky som ryktet säger.

Stephan Mendel Enk – Tre apor

Måste man kanske vara åtminstone lite intresserad av judisk kultur för att få ut något av?

Gunilla Bergensten – Konsten att vara otrogen på Facebook

Ett tema i tiden, trivial i övrigt.

Majgull Axelsson – Rosario är död

En av Sveriges bästa författare enligt min mening.

Carl Johan Vallgren – Den vidunderliga kärlekens historia

Vacker visserligen men för högstämd i längden.

Läsnotis (November 2011)

Inledde förrförra månaden med en omläsning av Torbjörn Flygts Underdog. Mest som en uppfräschning inför uppföljaren Outsider som nu pryder bokhandlarnas nyhetshyllor, men även för den värme jag upplevde i Familjen Krafts kök och för chansen att än en gång få se Malmö i sjuttiotalets ljus. Nöjt kan jag konstatera att ingenting har förändrats sen sist jag läste Underdog, jag tycker fortfarande lika mycket om den. Därefter fortsatte jag med Flygts Himmel. En helt ok skildring av ett Malmö som inte beskrivs i klartext men vari fyra olika människoöden korsas titt som tätt utan de berördas vetskap. En lättsmält historia om vardagens tragedier, segrar och skådespel. Därefter följde två besvikelser. Först ut var Majgull Axelssons Is och vatten, vatten och is. En historia som helt saknade den nerv som alla hennes andra böcker innehar. Karaktärerna utgör förvisso fortfarande objekt för intresse och det driv som finns i historien är helt och hållet deras förtjänst men när handlingen når sina sista kapitel känns det hela platt, tafatt och lite långsökt och jag tänker ”mycket väsen för ingenting”. Sist ut var Bengt Ohlssons Syster, en bok jag impulslånade på biblioteket. De tvåhundrasjuttio sidorna lämnar mig frågvis och i ärlighetens namn så förstår jag ingenting. Sorgen och förvarsmekanismerna, visst, handlingen, nej. Porträtteringen av Majouries föräldrar som två tragiska skuggfigurer hågset hängande i historiens utkant gör mig bara irriterad och likaså Majouries tjat om hur rolig hennes familj är. Och katten? Vad fattas den egentligen?
Med bokfacit i hand hade jag hellre läst Underdog ytterligare en gång.

Majläsning 2011

Nicole Krauss – Man utan minne
En betänksam historia om universitetsläraren Samson Greene som till följd av en hjärntumör, tappar sitt minne och lämnar sin fru för att söka efter sig själv och sina förlorade år. Krauss har ett finstämt språk och trots att berättelsen på sina ställen tycks tveka och lämna logiska luckor efter sig, är detta en fängslande historia om identitet, vetenskap, förgänglighet och kärlek. ”Man utan minne” är den typ av berättelse jag själv önskar alstra men då Krauss hann före överväger jag att skriva en parafras (likt Bengt Ohlssons ”Gregorius”) om hur Samsons fru Anna upplevde det att mista sin man till orsak av ett förlorat minne av att någonsin ha älskat henne.




Nicole Krauss – Kärlekens historia
I förordet dedicerar Krauss romanen till, förutom sin man, sina mor- och farföräldrar med orden ”[..] som lärde mig att det finns en motsats till att försvinna”. Denna formulering summerar inte bara essensen av berättelsen om band som aldrig brister, utan inrymmer även en ödmjuk hyllning till Krauss judiska ursprung och de som övervann förintelsen. Sammantaget är ”Kärlekens historia” är en optimistisk och varm tribut till livet, kärleken och inte minst hoppet – fundamentet varpå allt bygger.



Maj-Gull Axelsson – Långt borta från Nifelheim
Jag hyser stor respekt för Maj-Gull Axelsson och hennes rättframma sätt att blottlägga maktens rika skikt som skuld till världens alla orättvisor. ”Aprilhäxan” har jag läst tre gånger, ”Slumpvandring” två och det råder inget tvivel om att jag kommer att läsa om ”Långt borta från Nifelheim” någon gång i framtiden. På driven prosa lär jag känna den svenska diplomaten Cecilia, nyss hemkommen efter en katastrof i Filippinerna, till sin barndomsstad i Smålands inskränkta skogar, för att vårda sin cancersjuka mor. Jag kastas mellan skeva kontraster och olika epoker i Cecilias liv, och till följd av kapitlens oavslutade sekvenser bevittnar jag berättelsen under en intensiv inandning. Långt efter att jag slagit ihop pärmarna, har jag fortfarande inte släppt den.