Mina döttrars systrar av Barbara Voors

Efter åtta års försvinnande återfinns Lucy i New York. Hon ligger i koma på stadens sjukhus och mellansystern Annie åker dit för att försöka förstå vad som hänt. Varför Lucy försvann, vem Lucy egentligen var. Kvar hemma i Sverige finns storasystern Mimmi och modern Thea. Annie som känner sig hopplöst bortkommen vid sin systers sjuksäng får i råd av läkaren att skriva ner det hon vill berätta för att sedan läsa det för Lucy. Så Annie skriver och läser, både sina egna men också Mimmis berättelser från tiden före och efter Lucys försvinnande.

Mina döttrars systrar var en spontanpresent från min sambo efter en av hans loppisräder i jakt på Stephen King-böcker. Själv har jag sett Barbara Voors böcker på Myrorna och Emmaus hyllor men aldrig plockat med mig dem till kassan, något jag sannolikt kommer att göra i framtiden då jag framförallt fastnade för stringensen i språket. Mina döttrars systrar är en klok berättelse om livet och mänskliga relationer. Med skärpa klargör Voors vardagens små, oglamourösa sanningar i enkla men stilfulla formuleringar. Man skulle liksom kunna plocka ut dem som små ärtor med pincett. Mina döttrars systrar anförs som en bok om längtan och väntan men jag tycker mig även kunna skönja en problematisering av kärleken. Hur det nu skulle vara möjligt att inte göra det när man talar om längtan. Det ligger på något sätt i deras natur att bestå till hälften av varandra. Ingen kärlek utan längtan, ingen längtan utan kärlek. Oavsett vems kärlek det är och till vem den är ägnad.  

S(k)öndag (2010-02-28)

Februari ger vika inför en annalkande årstid och genom persiennerna sipprar solljuset in i rummet och ringlar sig som honung över parketten. Jag vaknar intill en varm kropp och dröjer kvar en sekund i varats uppvaknande, sömnens sista känsla, innan jag går ut i köket och sätter på kaffet.

Stunden senare kommer mamma för att notera musiksamlingen och de för henne okända inventarierna. Därefter forslar vi flyttkartonger till Södra Förstadsgatan där ett sista avsked tas. Lite bilder och en klapp på väggen. Tack för platsen den här tiden. Vid Kronprinsen tar jag fel och kör ett varv för mycket runt Pildammarna innan vi hittar rätt och parkerar på en bakgata till Köpenhamnsvägen. Ute strålar vinterns sista dag och jag vänder ansiktet mot solen och drar girigt i mig ljusvågor och plusgrader. Vi går ett förväntansfullt varv runt fastigheten och räknar våningarna, fönstren, stegen, husen, träden. Tror att det är den tredje balkongen från vänster. Högst upp. Kan man kalla det takåsar trots att husen inte står tätt?
Slumpmässigt äter vi brunch på Major Nilssons Kök och Dehli. Jag koncentrerar mig på den kallrökta laxen men förmår mig ändå provsmaka ett inlagt köttstycke som jag raskt ratar. Vi bekänner, erkänner, pratar strunt och sunt. Står på samma sida och avslutar med kaffe och en kladdig chokladhistoria.

Stan är söndagssömnig och trafiken gles och lugn. I vägkanten klamrar sig några smutsiga isdrivor kvar i det sista men annars är marken sånär som bar. Jag känner mig vaken och drömmande på samma gång när jag kör tillbaka till St Knut.
Längtansfullt och förväntansfullt tänker jag på en samfälld framtid med någon jag älskar och förnimmer månadens sista dag som mycket välbehaglig.

Om vägen till Köpenhamnsvägen (2010-02-18)

Vi befinner oss vid ett avgörande där väntan tar sig igenom hålen i verkligheten och reformerar alla öppna frågor till slutna svar. Timmen är slagen för längtans slutstrid och rastlöshetens torra rundgång ger vika för drömmens väna omfång. Tyst fäster jag ett löfte mot din skuldra och till ljudet av ett stilla snöfall, somnar du med himlen mot din bröstkorg. I ett andetag inser jag syftet med februaris varsamma rättframhet och med eftervärlden i rummet bredvid, bidar jag vår tid på gammalt vis..

Rörelse om resande, (uppvärmning i uppförsbacke) (2008-05-30)

Idéer föds när vi vaknar och dör när vi somnar. Ibland i omvänd ordning. Överröstar de dagens föreläsare, droppande vattenkranar, tröttsamma telefonförsäljare, överdrivna skratt på tåget hem och sömnlösa suckar, så är de värda ett andra utkast. Jag vill tidigt bestämma mig. Jag vill tidigt ila, gnola och gneta för att få processen i rullning. Sådan är den jag är. Börja boka för att kunna bocka av och ha ryggen fri sista veckan. Jag vill träffas över sötat kaffe med kardemumma och låta forna minnen forma nya fantasier i slingrande ångor från våra koppar. Glömma vardagen och min tillfälliga tillvaro av ad hoc lösningar. Förföras av reseromantiken, försvinna i förtid, ladda inför avfärd. Men alla är vi annorlunda varandras sätt att vara och låter vårt manér skifta med humör och väderlek. Jag vet men glömmer jämt och får gå hem med blicken i backen och besvikelsen i väskan tung över axeln. Jag vet hur lätt det är att längta efter någon som är mer lik en själv, någon som tar samma saker på allvar och fäster samma uppmärksamhet vid detaljerna runtomkring. Och jag vet hur lätt det är att önska att man var på egen hand trots allt. Allena finns det ingen eller inget att bli besviken på som man inte själv rår på eller för. Och det är lättare att bli ensam i sällskap man inte matchar. Sådant händer aldrig när man är själv.

To be(long) (2007-10-26)

barely I remember what words were wasted while we talked and told
time never change but we do in defence to define ourselves as free
and
alone is strong on its own until we're astray and struggle
on our own
on our own
we're to few to be facile but likely to be lonely longing for someone
to trust

and belong

Gå vidare (2007-07-24)

Vart tar man vägen när meningarna lämnat en när man lämnat orden bakom sig förlorat fraseringar och mjuka vokaler och förmår inte ens vissla eller nynna lyssna tystna när dagen tynar bort

mellan händer torra och trista utan smekfull fyllnad ett slags underbart är kort

var då ingenting 

bara en transportsträcka av tid

tid som var den tid en samtid full av framtid ett hav av rus och nya böjelser

förförelser utan förpliktelser en okonventionell evighetsvinter klänger sig kvar som en förlängd förföljelse

      i korthet

är jag fast i en förlorad förälskelse av svunna mönster och andra tidszoner medan nu är här är nu endast timtal av tidsbrist i okända antal

hinner jag aldrig - orkar inte heller

med några viktiga samtal

utan söker på remiss för ensamhet ett bot mot feghet i enlighet med alla dagboksförda avtal

mellan mig och mig själv

har jag lovat att lära mig säga nej när det räcker men framförallt att vilja våga gå vidare   

och acceptera tidsfrist som en länk runt min handvrist och en slitsam verklighet i stillsam skiftning

mellan sekund

      och evighet