Eller kampen om tiden (2011-11-10)

Senhösten ruskar löven av träden och jäktat trampar jag fart genom Pildammarna. Hjulen på cykeln snurrar runt, runt. Fort, fort. Tiden går. Veckorna försvinner. Minuterna avlöser varandra. Mina tankar far åt olika håll. Repulsiva som magnetiska motpoler omöjliga att länka samman.  Omöjliga att skapa satser av. Jag överväger sammanfattningar fulla av förkortningar men vet inte i vilken ände jag ska börja. När kom jag hit? Och hur? Någon ringer på en klocka och jag rusar vidare in i nya sekunder. Redo att planera, strukturera, prioritera och riskanalysera. Tid, är det ens mätbart? Relaterbart? Kronos. Logos. Jag räknar andetagen och ser på pulsklockan vars visare sveper sekunderna från urtavlan medan jag minns en gammal dröm om en man som försökte tvätta bort tolv år från sitt ansikte. När jag sätter mig på cykeln igen så har det redan blivit mörkt. Tid är liv, skriver Ende. Och livet bor i hjärtat. Och medan jag trampar hemåt över den lövbeströdda asfalten med sjukhusområdet vilande i mörkret bakom mig, inser jag att tiden inte enbart är en kamp om livet, utan även en känslosam resa genom det.

Kring Paul Auster (2011-05-12)

Kvällssolen sipprar in genom byggnadens panoramafönster och fiskmåsarna seglar i zickzack över grönskande trädkronor i parken utanför. Stadsbiblioteket är fyllt till bristningsgränsen inför Paul Austers besök och Camilla har snällt hållit en plats på hyfsat läge långt fram till vänster åt mig. Trots att luften börjar bli ansträngd känner jag mig upprymd och mottaglig. Det är som alla kanaler öppnats. Samtliga sinnen suger girigt i sig intrycken från miljöns alla berättade och oberättade historier. Jag känner att ibland kan det verkligen vara så här klyshigt enkelt. En begynnande sommar blir startskottet varje år. Auster kommer upp på scenen och publiken applåderar. För frågorna står Lise Bach Hansen, företrädare för motsvarande arrangemang på andra sidan sundet. På stötig engelska med påtaglig dansk brytning misslyckas hon dock att skapa dialog och samtalet faller platt på hennes oförmåga att plocka upp trådar. Och ändå är jag inte besviken, utan ser på mannen framför mig i beige tyllkavaj, fragmentariskt skrivande i sin Moleskinebok i pocketformat, och stoppar all hans inspiration i min egen ficka.

Kväll före dopparedagen (2010)

Augustiläsning 2010

Marjaneh Bakhtiari – Kalla det vad fan du vill

Panthea - Jag hade mer än gärna bjudit in dig till både jul, påsk och midsommar. Om jag bara kände dig.
Malmö - Var är integrationen?

Ögonblick (2010-06-21)

Jag vaknar klockan sex och dricker kaffe i köket medan molnen, likgiltiga inför vår längtan efter ihållande soltimmar, sakta förflyttar sig över himlavalvet. Jesper sover. Radion spelar P1.

Vid lunchtid åker jag, mamma och bror till Slottsparken med Alice. Vi diskuterar valet och den progressiva kärnkraftspolitiken. Jag tror på sol, vind och vatten och att man inte ska ta mer än man får. Min bror säger att jag är naiv och menar att man idag bygger nya, säkra kärnkraftverk och inte tar de gamla i bruk. Jag påminner honom om den mänskliga faktorn och om all olja som våldsamt flödar ut från jordens inre. Vi suckar unisont. På caféet äter jag hembakat surdegsbröd med gravad lax medan jag i ögonvrån följer molnens makliga färd över den norra hemisfären.

Senare släpper mamma av mig vid Amiralsgatan där jag möter upp Jesper för att äta pho på vår favvovietnames. Stället finner vi dock stängt och tillbommat och Jesper skjutsar mig på pakethållaren genom Kungsgatans lummiga allé mot Värnhem. Varm av lycka vilar jag kinden mot hans rygg och lägger armarna om honom. Drar in dofterna av de syrener som ännu inte blommat ut, och låter ögonblicket svämma över.
Vi hamnar på El Patio och beställer in två stycket biffrätter med alldeles för mycket potatis. Jag äter köttet i små bitar, tuggar långsamt och känner hur det lägger sig som klumpar i magen. Jag lägger ner besticken och dricker mitt citronvatten i djupa klunkar.

Jesper går till jobbet och jag ringer runt efter kaffe och samtal utan att få napp. En halvtimme senare står jag utanför dörren till vår trappuppgång men med värmen i kroppen och med fokus på dagen, låser jag istället upp cykeln och börjar trampa mot Limhamn. I över en timme vandrar jag runt bland husen och hoddorna i hamnen, samtidigt som jag föreställer mig kommande kapitel. Håret lockar sig i den fuktiga havsluften. ”Sen”, tänker jag. ”Nu är jag här”.

Halvvägs (2010-06-03)

Märkligt väder med isvind och sommarsol. Pysslar hemma i lägenheten med (sol)brända armar och nyduschat hår som luktar kokos. Balkongdörren står öppen och jag sätter mig ned med en vodka cranberrie och lägger upp mina dagströtta fötter på balkongräcket. Känner inte alls någon vidare lust att förpassa mig till möllan och beblanda mig med sommaryra studenter och skrålande ölglas. Jag trivs bättre här.. Sista tentan idag - Nu är jag halvvägs till syrra. Efter tentasammanslutningen i parken och kartongbärandet åt en flytande klassyster, sitter jag matt men nöjd i en sommarsval lägenhet i södra Sverige.
Himlen är klarblå och jag har sommarlov..

Helgbetraktelser (2010-05-24)

Prolog
Mina ambitioners naiva rytmik är ett avslutat kapitel. I kölvattnet efter en smärtsam insikt om ett sinande intresse för kreativa anspråk, försöker jag desperat rädda vad som räddas kan, av en drunknande självkänsla.


Händelse
Det blir kväll en lördag. Jag och min man cyklar i ljummen medvind till en lägenhet på Amiralsgatan. I ett rum med tre meter till tak, bekänner värdinnan med ett glas vin i handen, att hon hemsöks av liknande problem som jag - alltså ett frekvent uppskjutande av kreativa göromål till morgondagen med ursäkten att man lider brist på tid, rum, plats eller inspiration. (Helst allihop). I en fullkomlig världsbild ingår det inte någon mojnande drivkraft. Med medgivandet i luften känner jag mig både lättad och skuldfri. Därefter fortlöper kvällen som om inget sagts och vägen hem går förbi operagrillen.


Epilog
Under måndagseftermiddagen börjar jag läsa en ny roman vari kärnan av min karaktärsproblematik snabbt avslöjas med orden”(..)utvecklas inte av sig själv. Det fordras arbete. Disciplinerat. Man får inte vara…lat.”


Kontenta
Lättja är en lätt favorit. Skärpning, ekar en uppfordrande röst från barndomens skugga, och heligt knappar jag in ett löfte över tangentbordet om att prioritera fokus, mobilisera sinnena och acceptera förändringar. Och skulle jag snedda någonstans, så gör jag det utan bortförklaringar.

Mellan trivialiteten och saligheten (2010-05-02)

Jag byter månad med vin i kroppen, vaknar varm och väntar in dagen som tar sig allt längre i kampen om tiden. Kanske är det ljuset som fäster förnimmelser av märkvärdighet och verklighet i hemmets vrår och väggar. Jag drar in dofterna, öppnar fönstrena och ställer balkongdörren på glänt för fria flöden och ett skapande sammanhang. Jag påminns om att detta är en vardag jag delar och till ljudet av hans röst sår jag frön av ro att gro i kroppen. Lycka må låta platt, men den känns inte så.

S(k)öndag (2010-02-28)

Februari ger vika inför en annalkande årstid och genom persiennerna sipprar solljuset in i rummet och ringlar sig som honung över parketten. Jag vaknar intill en varm kropp och dröjer kvar en sekund i varats uppvaknande, sömnens sista känsla, innan jag går ut i köket och sätter på kaffet.

Stunden senare kommer mamma för att notera musiksamlingen och de för henne okända inventarierna. Därefter forslar vi flyttkartonger till Södra Förstadsgatan där ett sista avsked tas. Lite bilder och en klapp på väggen. Tack för platsen den här tiden. Vid Kronprinsen tar jag fel och kör ett varv för mycket runt Pildammarna innan vi hittar rätt och parkerar på en bakgata till Köpenhamnsvägen. Ute strålar vinterns sista dag och jag vänder ansiktet mot solen och drar girigt i mig ljusvågor och plusgrader. Vi går ett förväntansfullt varv runt fastigheten och räknar våningarna, fönstren, stegen, husen, träden. Tror att det är den tredje balkongen från vänster. Högst upp. Kan man kalla det takåsar trots att husen inte står tätt?
Slumpmässigt äter vi brunch på Major Nilssons Kök och Dehli. Jag koncentrerar mig på den kallrökta laxen men förmår mig ändå provsmaka ett inlagt köttstycke som jag raskt ratar. Vi bekänner, erkänner, pratar strunt och sunt. Står på samma sida och avslutar med kaffe och en kladdig chokladhistoria.

Stan är söndagssömnig och trafiken gles och lugn. I vägkanten klamrar sig några smutsiga isdrivor kvar i det sista men annars är marken sånär som bar. Jag känner mig vaken och drömmande på samma gång när jag kör tillbaka till St Knut.
Längtansfullt och förväntansfullt tänker jag på en samfälld framtid med någon jag älskar och förnimmer månadens sista dag som mycket välbehaglig.

Ljus (2009-07-07)

Klockan är 05.32 och dagens första ljus tränger in genom nedskevade persienner och fördragna gardiner. Jag vaknar föga utvilad med drömmens känsla kvar i kroppen och minns vad jag tänkte innan jag somnade. I munnen vilar en familjär eftersmak av gårdagen och med ett enträget brummande vispar den lilla bordsfläkten den kvalmiga luften runt, runt i rummet. Jag drar täcket över huvudet och försöker somna om men ljuset tränger in genom textil och hud och kräver mina sinnens fulla uppmärksamhet. Först blir jag irriterad och förbereder en djup suck innan jag hejdar mig mitt i andetaget. Ligger stilla. Andas sakta ut luften genom näsan. Väntar. Smygande klättrar en strimma av ljus över väggen som sakta avslöjar ett löfte om rörelse trots att det är vanlig veckodag i en vanlig månad i ett vanligt sommarsverige. Men ändå inte. Jag känner efter men förnimmer ingen veckokänsla. Jag synar eftertänksamt bokhyllan och följer den vandrade ljusstrimmans färd över bokryggarna. Hundra och en dag, tusen och en natt.. Jag begrundar gårdagen och biter mig i underläppen medan jag motvilligt erkänner för mig själv att det inte alltid är avstånden som utgör äventyret utan att även det på hemmaplan som ömsom värker, ömsom berör också fullgör platser för främmande upplevelser men att det kan ta emot att vilja upptäcka exotismen bakom kända konventioner och en medfödd grammatik. Att det största äventyret ändå är att ärligt närvara. Så jag börjar tänka på mod och att våga stanna på en plats, i en kontext, i en relation, nära eller långt borta medan ljusstrimman försvinner ut i hallen för att lätta upp ett knappt märkbart mörker och jag somnar så småningom om till ljudet av en vaknande stad en vanlig tisdagmorgon i ett vanligt sommarsverige.

Höstkännedom (2008-09-30)

Årstiderna ger vika för varandra och i motljus blir kastanjerna till karaktärer jag placerar i svåra sammanhang där mina egna berättelser är triviala och saknar spänst. För lek och tränings skull - man vill ju kunna ge svar på tal. Men egentligen tror jag att jag har slutat bry mig om mina språkliga deformiteter utan att riktigt veta om jag gett upp, bytt sida eller bara fått perspektiv. Från träden singlar löven mot marken som veliga beslut och jag fyller fickorna med mogen vinterfrukt tills känslan är definitiv och jag njuter, ovillig att erkänna det, av hösten

Midsommar mellan Malmö och Jerusalem. (2008-06-20)

Det är årets längsta dag och jag zickzackar mellan midsommarskurar,  medelpass och jordgubbsinköp på Möllan. Mitt fönster står öppet och gardinen fladdrar mjukt i vinden. Från en annan lägenhet hörs Lundells hesa stämma och jag sänder en tanke hem till mina föräldrar medan jag byter blad i "Sju portar till Jerusalem". På tjugan som blev över från torghandeln ger Selma Lagerlöf mig en förebådande blick. Jag möter den med ett leende och ett löfte om aktsamhet. Hon behöver inte vara orolig, gamla Selma. Jag är tillräckligt stark och hon ska nog se att jag reder mig. Inatt, den kortaste på året, kommer de svenska skogarna krylla av knytt och drömmarna fyllas av framtidsprofetior. Jordgubbarna börjar sina i skålen bredvid mig och över Sinais röda öken ligger hettan som en hägring. Var nästa års midsommar kommer infinna sig får nattens väsen sia om.

Sommarsälta (2008-06-11)

Det är sommarsakta svala brisar. Sälta, hud och hav bakom långa kast med blåa blickar. Juni seglade in med strandackord och jag och kapellmästaren badar nakna vaknar nära utan ord att skiljas åt. Bara ben på språng mellan bryggor och trappor blir en egen sång som studsar mot husets väggar och himlens gavlar. En akustik som rimmar med stigande temperaturer, en mosaik som rymmer årstidens allegorier. Jag anar fräknar och räknar alternativen / yrar av värme och hänger mig åt tiden / som gör mig äldre med välbehag / i ett andetag / förnyar jag mitt pass och transfererar pengar mellan länder, byter blad i romanen och romantiserar ohämmat över allt mina tankar tangerar och mina händer känner. Det är sommar och tillvaron pulserar. Det är sommar och jag är nyförlöst att fabulera.