Senhösten ruskar löven av träden och jäktat trampar jag fart genom
Pildammarna. Hjulen på cykeln snurrar runt, runt. Fort, fort. Tiden går.
Veckorna försvinner. Minuterna avlöser varandra. Mina tankar far åt
olika håll. Repulsiva som magnetiska motpoler omöjliga att länka
samman. Omöjliga att skapa satser av. Jag överväger sammanfattningar
fulla av förkortningar men vet inte i vilken ände jag ska börja. När kom
jag hit? Och hur? Någon ringer på en klocka och jag rusar vidare in i
nya sekunder. Redo att planera, strukturera, prioritera och
riskanalysera. Tid, är det ens mätbart? Relaterbart? Kronos. Logos. Jag
räknar andetagen och ser på pulsklockan vars visare sveper sekunderna
från urtavlan medan jag minns en gammal dröm om en man som försökte
tvätta bort tolv år från sitt ansikte. När jag sätter mig på cykeln igen
så har det redan blivit mörkt. Tid är liv, skriver Ende. Och livet bor i hjärtat. Och
medan jag trampar hemåt över den lövbeströdda asfalten med
sjukhusområdet vilande i mörkret bakom mig, inser jag att tiden inte
enbart är en kamp om livet, utan även en känslosam resa genom det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar