Nicole Krauss – Man utan minne
En betänksam historia om universitetsläraren Samson Greene som till följd av en hjärntumör, tappar sitt minne och lämnar sin fru för att söka efter sig själv och sina förlorade år. Krauss har ett finstämt språk och trots att berättelsen på sina ställen tycks tveka och lämna logiska luckor efter sig, är detta en fängslande historia om identitet, vetenskap, förgänglighet och kärlek. ”Man utan minne” är den typ av berättelse jag själv önskar alstra men då Krauss hann före överväger jag att skriva en parafras (likt Bengt Ohlssons ”Gregorius”) om hur Samsons fru Anna upplevde det att mista sin man till orsak av ett förlorat minne av att någonsin ha älskat henne.
Nicole Krauss – Kärlekens historia
I förordet dedicerar Krauss romanen till, förutom sin man, sina mor- och farföräldrar med orden ”[..] som lärde mig att det finns en motsats till att försvinna”. Denna formulering summerar inte bara essensen av berättelsen om band som aldrig brister, utan inrymmer även en ödmjuk hyllning till Krauss judiska ursprung och de som övervann förintelsen. Sammantaget är ”Kärlekens historia” är en optimistisk och varm tribut till livet, kärleken och inte minst hoppet – fundamentet varpå allt bygger.
Maj-Gull Axelsson – Långt borta från Nifelheim
Jag hyser stor respekt för Maj-Gull Axelsson och hennes rättframma sätt att blottlägga maktens rika skikt som skuld till världens alla orättvisor. ”Aprilhäxan” har jag läst tre gånger, ”Slumpvandring” två och det råder inget tvivel om att jag kommer att läsa om ”Långt borta från Nifelheim” någon gång i framtiden. På driven prosa lär jag känna den svenska diplomaten Cecilia, nyss hemkommen efter en katastrof i Filippinerna, till sin barndomsstad i Smålands inskränkta skogar, för att vårda sin cancersjuka mor. Jag kastas mellan skeva kontraster och olika epoker i Cecilias liv, och till följd av kapitlens oavslutade sekvenser bevittnar jag berättelsen under en intensiv inandning. Långt efter att jag slagit ihop pärmarna, har jag fortfarande inte släppt den.
En betänksam historia om universitetsläraren Samson Greene som till följd av en hjärntumör, tappar sitt minne och lämnar sin fru för att söka efter sig själv och sina förlorade år. Krauss har ett finstämt språk och trots att berättelsen på sina ställen tycks tveka och lämna logiska luckor efter sig, är detta en fängslande historia om identitet, vetenskap, förgänglighet och kärlek. ”Man utan minne” är den typ av berättelse jag själv önskar alstra men då Krauss hann före överväger jag att skriva en parafras (likt Bengt Ohlssons ”Gregorius”) om hur Samsons fru Anna upplevde det att mista sin man till orsak av ett förlorat minne av att någonsin ha älskat henne.
Nicole Krauss – Kärlekens historia
I förordet dedicerar Krauss romanen till, förutom sin man, sina mor- och farföräldrar med orden ”[..] som lärde mig att det finns en motsats till att försvinna”. Denna formulering summerar inte bara essensen av berättelsen om band som aldrig brister, utan inrymmer även en ödmjuk hyllning till Krauss judiska ursprung och de som övervann förintelsen. Sammantaget är ”Kärlekens historia” är en optimistisk och varm tribut till livet, kärleken och inte minst hoppet – fundamentet varpå allt bygger.
Maj-Gull Axelsson – Långt borta från Nifelheim
Jag hyser stor respekt för Maj-Gull Axelsson och hennes rättframma sätt att blottlägga maktens rika skikt som skuld till världens alla orättvisor. ”Aprilhäxan” har jag läst tre gånger, ”Slumpvandring” två och det råder inget tvivel om att jag kommer att läsa om ”Långt borta från Nifelheim” någon gång i framtiden. På driven prosa lär jag känna den svenska diplomaten Cecilia, nyss hemkommen efter en katastrof i Filippinerna, till sin barndomsstad i Smålands inskränkta skogar, för att vårda sin cancersjuka mor. Jag kastas mellan skeva kontraster och olika epoker i Cecilias liv, och till följd av kapitlens oavslutade sekvenser bevittnar jag berättelsen under en intensiv inandning. Långt efter att jag slagit ihop pärmarna, har jag fortfarande inte släppt den.
