Miljoner utanför. Fuktskada(d) (2007-04-01)

Jag sa att jag tänkte bygga mig en koja med hiss och portkod. Badkar och parkettgolv. En hydda, ett torn och en igloo. Ett slott, ett stall och en scen. Bara på skoj alltså men skämten rimmar illa och skratten ramar in lokalen. Utanför fönstret står någon och ser in. Han ler ett skrynkligt leende och skriver sitt namn med blå handstil på husfasadens baksida. Det kommer nog att börja regna säger någon som får rätt och jag skäms när miljoner droppar exploderar som glas mot marken utanför. Tiden retarderar och rösterna i rummet fastnar i varandra. Jag ser ner på mina fötter som blivit blöta trots att jag är inomhus. En fuktskada. Det är så mycket som läcker nu för tiden. Med en långsam rörelse slår min bordsgranne sönder sitt glas och betraktar de glittrande skärvorna på bordet med oförstående blick. Jag börjar gråta inombords. Han beställer in ett nytt glas. Regnet fortsätter att explodera i miljoner. Utanför.

Vantar . Väntar (2007-03-20)

Utan vantar har jag vinter i händerna och vaknar i den andra änden av världen. Egentligen är det vår men det märks knappt för mina händer är kalla och mina fingrar är stela och jag har svårt att hålla i pennor och öppna skruvkorkar på Lokaflaskor. Svenska är det språk jag talat mest men Sverige är det land jag känner minst. Känner mig minst i. Känner gör jag för övrigt i överflöd. Närvaro och frånvaro. Kyla och värme. Tillgång och efterfråga. Känner efter gör jag desto mindre för än så länge finns det ingen tid att tillgå för alla passerade nu. Jag funderar på att byta kalender, följa månens faser och fly utomlands. Förflytta mig baklänges och förlora mig själv på en plats där solen smälter frusna handleder. Kanske misstar jag mig för att längta bort när jag egentligen väntar på tillbaks men om tillbaks inte infinner sig så flyr jag utomlands i alla fall. Men jag tar med mig ett par vantar. Bara fallifall.