Bara ett barn av Malin Persson Giolito

 

Alex kommer från en trasslig tillvaro och efter att hans lärare upptäckt brännmärken över hans kropp, tvångsomhändertas han av socialen och placera i fosterhem. Han företräds av advokaten Sophia Weber som gör sitt yttersta för att komma pojken nära men Alex samarbetsvilja är det närmast obefintlig. När Alex mamma så småningom skall få börja träffa sin son igen är snart katastrofen ett faktum.

Bara ett barn är en lättläst bladvändare men den lyckas ändå inte riktigt att engagera mig. Dialogen känns stundom tafatt och Alex agerande förutsägbart. Faktum är att handlingen rakt i genom är lätt att förutspå. Men vem vet, kanske bäddar uppföljaren för en mer nyanserad historia. Tveksamt dock om jag kommer att ge mig tid att läsa den.

Den jag aldrig var av MajGull Axelsson

Efter att ha fallit från ett höghus i en stad i Östeuropa, bryter Sverker nacken . Han förflyttas tillbaka till Sverige och hustrun MaryMarie vakar vid hans sjuksäng. Eller gör hon det? De ljusskygga omständigheterna kring Sverkers olycka sätter MaryMaries värld i gungning och hon vet inte längre vad hon skall tro. Eller vad hon skall göra. Flera år senare är hon fortfarande inte säker på vad som verkligen hände. Drog hon avsiktligen ut kontakten till respiratorn inne på sjuksalen eller lät hon sin man leva? Sanningen är lika tudelad som hennes namn. Mary. Marie. MaryMarie.

I Den jag aldrig var tar Axelsson återigen sig an det ämne som ligger henne varmast om hjärtat, nämligen människohandel. Med journalistisk skarpsynthet och poetiskt skärskådande balanserar hon en skildring av ett korrumperat patriarkat med en ensam människas sökande efter sin egen roll i tillvaron. Språket är drivet utan att tappa detaljrikedom och dialogerna är välformulerade. Kapitlen alternerar två olika versioner av händelserna efter Sverkers olycka, ett lyckat knep för att hålla tempot på bladvändandet uppe men dessvärre lovar upptakten mer än vad slutet levererar. Bortsett från det är Den jag aldrig var en läsresa jag gärna gör om.

Läsniter.

                                                                                 
 


Anna Gavalda - Lyckan är en sällsam fågel

Det konsekvent pronomenlösa berättandet gjorde mig både provocerad och förvirrad. Modernt eller inte, det här kunde jag bara inte läsa. Minuspoäng till Gavalda.

 

Unni Drougge – Andra sidan Alex

Det var inte mycket som tilltalade mig med Andra sidan Alex. Även om personporträtten med flit saknade sympatiska drag och om det fanns en poäng med den grova dialogen och harangerna av vulgära kommentarer, kändes det hela lite väl osannolikt och överagerat. Kapitlen tenderade att upprepa sig och efter drygt halva boken orkade jag inte längre med Alex ihärdiga supande, Sophies naiva förnekande och deras evinnerliga slagsmål och uppgörelser.

Läsa, läste, läst.

Solig eftermiddagsläsning.

56 ord om Skärseld av Linda Lovelace.

Hundra procent sann eller ej. Den före detta porrskådisen Linda Lovelaces berättelse om en samvetslös bransch lämnar mig inte oberörd. Den ena sjuka händelsen avlöser den andra och när man tror att absurditeterna har nått sin kulmen, avancerar de ytterligare en nivå. Skärseld är med andra ord en bok man har svårt att lägga ifrån sig.

Ät Mig av Agnès Desarthes.

Ok, jag är ingen gastronomiskt konnässör vare sig bakom spisen eller vid avsmakningsmenyn men ändock matfixerad till det yttersta. (Fråga min sambo). Jag hade därför svårt att inte avvara fem kronor för Ät Mig på Drottningtorgets premiärloppis i år.

Myriam är en känslig konstnärssjäl i medelåldern som efter en mycket svajjig livsbana bestämmer sig för att öppna en restaurang, Chez Moi, i centrala Paris. Hon saknar erfarenhet och formell kunskap men hennes passion och smaksäkerhet får ändå verksamheten i rullning och tillsammans med nyvunnen vänskap börjar marken så smått att stabilisera sig under Myriams 

fötter.

Ät mig är inte en berättelse helt lätt att definiera. De sprudlande beskrivningarna av menyns matkonstellationer och det snabba replikskiftet mellan Myriam och servitören Ben för tankarna till en mysig feel good roman men bakom den pastelliga köksfernissan a lá Leila bakar, vilar en ångestladdad berättelse om en brusten mor-son relation. En berättelse vars lättsamma slut inte känns trovärdig i relation till sin upprinnelse. I övrigt en helt klart godkänd läsupplevelse.

Ju fortare jag går, desto mindre är jag

Ensam kvar på ålderns höst försöker Mathea rimma sig igenom tillvaron bland svåröppnade syltburkar och ansatserna till ny mänsklig kontakt. Hon lägger upp strategier för att bli ihågkommen men lyckas aldrig leva ut sin förmåga att göra avtryck utan fastnar halvvägs med rodnande kinder. Ju fortare jag går, desto mindre är jag är ingen stor roman men en söt liten filosofisk bok om en gammal människas funderingar kring sina stordåd och tillkortakommanden som mellan raderna även innehåller en vördnadsfull historia om kärlek och tillgivenhet. Dessvärre föll den i glömska lika fort som jag läste den. 

Häxringarna av Kerstin Ekman

Efter att ”Händelser vid vatten” röstades fram av Sydsvenskans läsare som den bästa svenska kriminalromanen genom tiderna, bestämde jag mig för att ta mig själv i kragen och utforska en av Sveriges mest respekterade författare - Kerstin Ekman. 

Häxringarna är den första i en svit på fyra böcker om en stad och ett samhälles framväxt med sin början på 1870-talet. Initialt går läsningen trögt, framför allt för att boken tycks sakna en huvudgestalt. Jag läser med känslan av att betrakta allt lite grann ifrån ovan för att då och då få sikte på en person, dyka ner och följa den ett par sidor för att sedan återgå till betraktarperspektivet. Så småningom binds dock människoödena samman och den unga kvinnan Tora tar rollen som hjältinna. Ekman skriver detaljerat och med stor sakkunnighet om det fattig och smutsigsverige som vi en gång levde och verkade i. Skitigheten är påtaglig, folk luktar surt och pigorna tömmer pisspottor över grannens gräslök men boken är också full av nationalromantiska beskrivningar av vår flora och fauna. Det är lätt att föreställa sig sommaren som väller fram som en bred, grön flod och skogen som blommar.

Snabbt sammanfattat kan alltså sägas att Häxringarna är början på ett gediget hantverk som förvisso tar lite tid på sig att charma sin läsare (läs: mig) men uppväger detta med ett fantastiskt språk och en stor värme för vårt historiska arv. Faktum är att jag efteråt känner mig som en lite mer bildad och lite mer medveten människa och om Sverige haft en kulturkanon hade Häxringarna varit självskriven. Om inte annat så vet jag i alla fall vilken deckare jag ska läsa i påsk.

Drömbokhandeln - Au bon roman.

I strid mot rådande konsumtionshysteri av storsäljarlitteratur, startar den förmögna Fransesca och romantikern Ivan en bokhandel med enbart goda romaner – Au Bon Roman. För att urvalet av böckerna skall ske så objektivt som möjligt värvar de åtta mer eller mindre kända franska författare, helt oberoende och ovetandes om varandra, till en hemlig urvalskommitté. Till en början blir lanseringen av bokhandeln en succé men smekmånaden går snabbt över och en rad obehagliga händelser tillstöter. Au Bon Roman utsätts för sabotage och i media kritiseras Ivan och Fransesca för elitism. När tre av representanterna ur kommittén utsätts för mordförsök bestämmer sig Ivan och Fransesca för att göra något åt saken.

Laurence Cossé´s bok innehåller många karaktärer och den fullständigt kryllar av namn, författarpseudonymer och olika alias. Detta hade lätt kunnat bli förvirrande men tack vare de varierande personporträtten lär man sig snabbt känna igen personerna oavsett under vilket namn de omnämns. Beskrivningen av Ivan :  [..] liksom allt han älskade mest här i livet, litteratur, poesi, snö, Anis, luktärter, isigt korniga citrongarnitéer [..] och Le Galls hustru Maïté [..] gillade hon ungefär samma saker som han, det vill säga oberoende, tystnad, stora hundar, svarta klippor, regnet som piskade mot havsytan [..] påminner mycket om presentationerna i Jeunet´s Amelie från Montmartre. Dock ska jag inte sticka under stol med att det tog mig 167 sidor att förstå att AnnMarie Montbrun, Collet Monté och Ida Mesmer var samma person.

I Drömbokhandeln framstår bokindustrin som värsta skojarbranschen. En genomkorrumperad marknad där förläggare, journalister och författare alla har hållhakar på varandra. Kommissarien Heffner gör till och med en jämförelse med Al-Qaida då han för Ivan och Fransesca skall beskriva maktfördelningen mellan Au Bon Romans antagonister. Lite väl överdramatiserat kanske men det skänker ändå lite krydda åt historien. Böcker är minsann ingenting att skoja om.   

Drömbokhandeln börjar som en romanernas High Fidelity där litteraturdiskussionerna flödar fritt över sidorna. Sedemera utvecklas den till en film noir-osande thriller för att slutligen kulminera i en olycklig kärlekshistoria.  Sammantaget utgör den alltså ett sammelsurium av god underhållning - Au bon roman helt enkelt.  

Vägen av Cormac McCarthy

Jag är inget fan av katastrofgenren. Ödesdigra naturkatastrofer, atombomber, kärnkraftshaverier och diverse pandemier innehåller alldeles för mycket hysteri (åtminstone på film) vilket jag blir både matt och lite provocerad av. Således har jag undvikit framgångssuccén Vägen i både film och bokform men efter lite övertalning från mannen vid min sida och en överkomlig läslängd på dryga 230 sidor slog jag häromkvällen upp pärmarna.

Ramen är enkel. Någonting har gått väldigt fel och världen är nedbränd till aska. En far och hans son vandrar genom ett ödelagt landskap mot ett osäkert mål. I kampen för överlevnad tampas de inte bara med svält och sjukdom utan konfronteras även med de etiska dilemman som uppstår i mötet med andra överlevande. Runtomkring dem ligger dimman ständigt tung och ljuset tycks för alltid ha slocknat.

Med ett detaljerat bildspråk och en kort avhuggen dialog (vad finns det att prata om när inget längre finns?) förmedlar McCarthy en historia totalt dränerad på hopp. Vägen är ingen hysterisk katastrofskildring utan en behärskad, tät och mörk berättelse och jag kan förstå varför den prisats som den gjort men mig lyckas den ändå inte riktigt nå. Kanske är det för att jag upplevde den lite väl händelsefattig på sina håll? Kanske är det trots allt katastroftemat som jag inte riktigt köper? Kanske är det mörkret jag inte mäktar med? För det kan tyckas lite gnälligt att hänga upp sig saker som avsaknaden av kapitel och alltför många styckeindelningar. Kanske gör den sig helt enkelt bättre på film? Soundtracket ska ju vara bra har jag hört.

Mina döttrars systrar av Barbara Voors

Efter åtta års försvinnande återfinns Lucy i New York. Hon ligger i koma på stadens sjukhus och mellansystern Annie åker dit för att försöka förstå vad som hänt. Varför Lucy försvann, vem Lucy egentligen var. Kvar hemma i Sverige finns storasystern Mimmi och modern Thea. Annie som känner sig hopplöst bortkommen vid sin systers sjuksäng får i råd av läkaren att skriva ner det hon vill berätta för att sedan läsa det för Lucy. Så Annie skriver och läser, både sina egna men också Mimmis berättelser från tiden före och efter Lucys försvinnande.

Mina döttrars systrar var en spontanpresent från min sambo efter en av hans loppisräder i jakt på Stephen King-böcker. Själv har jag sett Barbara Voors böcker på Myrorna och Emmaus hyllor men aldrig plockat med mig dem till kassan, något jag sannolikt kommer att göra i framtiden då jag framförallt fastnade för stringensen i språket. Mina döttrars systrar är en klok berättelse om livet och mänskliga relationer. Med skärpa klargör Voors vardagens små, oglamourösa sanningar i enkla men stilfulla formuleringar. Man skulle liksom kunna plocka ut dem som små ärtor med pincett. Mina döttrars systrar anförs som en bok om längtan och väntan men jag tycker mig även kunna skönja en problematisering av kärleken. Hur det nu skulle vara möjligt att inte göra det när man talar om längtan. Det ligger på något sätt i deras natur att bestå till hälften av varandra. Ingen kärlek utan längtan, ingen längtan utan kärlek. Oavsett vems kärlek det är och till vem den är ägnad.  

10 meningar om resten av läsningen 2012.

Katerina Janouch – Bedragen

Lättläst men mer eller mindre meningslös.

Mikael Bergstrand – Dehlis vackraste händer

Föredömlig feel-good historia.

Linn Ullman – Nåd

Nyanserat om vägen vi alla ska vandra.

Hillary Jordan – Missisippi

Håller mig hooked på historier om sociala orättvisor och medborgarrättsrörelsen i 50-talets södern.

Karolina Ramquist- Alltings början

Har mött blandade reaktioner, av mig får den tummen upp.

E.L James – Femtio nyanser av honom

Inte alls så kinky som ryktet säger.

Stephan Mendel Enk – Tre apor

Måste man kanske vara åtminstone lite intresserad av judisk kultur för att få ut något av?

Gunilla Bergensten – Konsten att vara otrogen på Facebook

Ett tema i tiden, trivial i övrigt.

Majgull Axelsson – Rosario är död

En av Sveriges bästa författare enligt min mening.

Carl Johan Vallgren – Den vidunderliga kärlekens historia

Vacker visserligen men för högstämd i längden.

Juli- Augustiläsningen

Överlag två goda läsmånader.

Juniläsningen 2012

 

Carl Johan Vallgren – Havsmannen

Havsmannen är en brutal men samtidigt vacker berättelse om syskonen Nella och Roberts kamp för överlevnad, likväl hemma som i skolan. Med undantag för det övernaturliga inslaget av symboliskt rättsskipande berättar Havsmannen en rak och okomplicerad historia om underkastelse och övermod i tonåringarnas pennalistiska värld. Gripen läser jag allt på en gång och kan inte annat än stämma in i kritikerkörens lovsång.

Nicole Krauss – Det stora huset

Den här boken kräver sin läsare och trött-efter-jobbet-som-jag-oftast-är var jag inte i stånd att leverera. De fyra delarna berättar fyra olika historier som över tid vävs samman till en gemensam syntes. Tråkigt bara att de fyra delarna utvecklades till fyra långa monologer som tog evigheter för mig att ta mig igenom. Krauss har ett sinnligt språk och ett intellektuellt djup som jag så gärna hade förkovrat mig i men Det stora huset är ingen bok man läser utmattad efter dagens alla göromål när allt man önskar är lätt förströelse och att slippa tänka själv. Synd, för jag tyckte verkligen om Kärlekens historia och Man utan minne. Kanske gör jag ett nytt försök i en mer utvilad fas.

Två meningar om majläsningen 2012

(Att det kan vara så svårt att både hinna läsa och skriva.)

Marie Hermansson – Himmelsdalen

Varning för sträckläsning, annat kommer att åsidosättas.

Hisham Matar – Analys av ett försvinnande

En halvengagerande pappauppgörelse som jag tog på måfå från bibliotekets nyhetshylla.

Aprilläsning 2012

Markus Zusak – Boktjuven


Vid upprepade tillfällen under läsningen erfor jag en känsla av att något saknades, att berättelsen aldrig djupnade utan vadade runt på grund, sida efter sida. Visst är det en fin och viktig bok om mod och moral i Tyskland på 40-talet men berättelsen om boktjuven Liesel kommer aldrig upp i tempo och Dödens fetstilta kommentarer blir snabbt till irriterande farthinder för berättelsen. Den 500 sidor långa läsupplevelsen blev till en enda lång transportsträcka.



Sara Beisher – Jag ska egentligen inte jobba här


En underhållande, lättläst roman om ett av Sveriges främsta lågstatusjobb – att vara vårdbiträde på ett äldreboende. Det är jobbet som ingen vill ha. Det är jobbet som alltid bara är tillfälligt. Varmt och rappt skildrar Beisher vördnaden och vämjelsen inför åldrandet, den egna jämmermödan inför livets val och vänskapens vitalitet. Historien är fiktion men innehållet formar ändå ett dokument ur verkligheten och även om författaren inte ämnade skriva en samhällskritisk skröna utgör Jag ska egentligen inte jobba här ett frankt konstaterande i debatten om vårdskandalernas Sverige 2012.

Puddingläsning (2012-04-02)

Under årets tre första månader har jag ägnat mig åt vad den amerikanske diktaren Henry James kallar för puddingläsning (Lagercrantz 2003). Dvs. att se romanen som en pudding – läsa den/äta den – för att sedan vara bra med det. Jag har följaktligen inte haft några intentioner för reflektioner, än mindre pretentioner för recensioner. Ren nöjesläsning alltså. Tidsfördriv på en strand i Indien eller på en parkbänk i ett soligt marssverige.

Men en lista kan jag undvara

Kovalam

Marianne Fredriksson – Simon och Ekarna
Fin omläsning. Dock fortfarande inte sett filmen.

Martha Moody – Som en syster
Glad överraskning. Inte alls så chicklit som jag först trodde.

Johanne Hildebrandt – Fördömd
Det sämsta jag läst på väldigt länge.

John Ajvide Lindqvist – Låt de gamla drömmarna dö
Låt aldrig John bli gammal och dö. Låt honom skriva böcker för evigt.

Hunter s Thompson – Romträsket
In i dimman.


Viveca Steen – I grunden utan skuld
Trevligt men tunt.

Thomas Bannerhed – Korparna
Lite väl mycket fågelsång. I övrigt gjorde den ont i hjärtat på mig.

Hunter S Thompson – Fear and loathing in Las Vegas
In i dimman.


Traci Lords – Nattens barn
Börjar som en stark överlevnadsberättelse men planar efter hand ut.

Sambon med bok och nyfunnen vän i Varkala

(Lagercrantz O, 2003. Om konsten att läsa och skriva, Wahlström & Widstrand s.20)

Decemberläsningen 2011 med tre meningar

Torbjörn Flygt – Outsider
Den efterlängtade fortsättningen bäddar för ytterligare en uppföljare.

Patti Smith – Just kids
Boken gjorde mig till ett fan.

Mia Skäringer – Avig Maria
Har man sett ”dyngkåt och hur helig som helst” så har man läst boken.

Läsnotis (November 2011)

Inledde förrförra månaden med en omläsning av Torbjörn Flygts Underdog. Mest som en uppfräschning inför uppföljaren Outsider som nu pryder bokhandlarnas nyhetshyllor, men även för den värme jag upplevde i Familjen Krafts kök och för chansen att än en gång få se Malmö i sjuttiotalets ljus. Nöjt kan jag konstatera att ingenting har förändrats sen sist jag läste Underdog, jag tycker fortfarande lika mycket om den. Därefter fortsatte jag med Flygts Himmel. En helt ok skildring av ett Malmö som inte beskrivs i klartext men vari fyra olika människoöden korsas titt som tätt utan de berördas vetskap. En lättsmält historia om vardagens tragedier, segrar och skådespel. Därefter följde två besvikelser. Först ut var Majgull Axelssons Is och vatten, vatten och is. En historia som helt saknade den nerv som alla hennes andra böcker innehar. Karaktärerna utgör förvisso fortfarande objekt för intresse och det driv som finns i historien är helt och hållet deras förtjänst men när handlingen når sina sista kapitel känns det hela platt, tafatt och lite långsökt och jag tänker ”mycket väsen för ingenting”. Sist ut var Bengt Ohlssons Syster, en bok jag impulslånade på biblioteket. De tvåhundrasjuttio sidorna lämnar mig frågvis och i ärlighetens namn så förstår jag ingenting. Sorgen och förvarsmekanismerna, visst, handlingen, nej. Porträtteringen av Majouries föräldrar som två tragiska skuggfigurer hågset hängande i historiens utkant gör mig bara irriterad och likaså Majouries tjat om hur rolig hennes familj är. Och katten? Vad fattas den egentligen?
Med bokfacit i hand hade jag hellre läst Underdog ytterligare en gång.

Augustiläsning 2011

Tove Jansson – Sommarboken
En riktig pärla bestående av tjugotvå behagliga kapitel som doftar både hav och barrskog. En bok vari man känner en mossig bergknalle under barfotafötter och låter kattungens mjuka morrhår strykas mot sin kind. En bok som får en att önska att man var sisådär sju år igen och hade en farmor att kivas med. En bok där man begrundar de stora frågorna och de små tingen - som schlafrocken till exempel. Den av ”styv filt som hade blivit ännu stelare av saltvatten, jord och annat som följer med tidens gång”. En ultimat sommarbok helt enkelt.


Carlos Ruiz Zafon – Vindens skugga
Som trettonåring hade jag älskat den här boken. Att få sugas in en osannolik historia som tar sin början i ett hemligt bibliotek där huvudkaraktären Daniel ritar ett streck med pekfingret i dammet över en bortglömd bok. En bok som kommer att kasta honom in i ett svindlande äventyr om vänskap, kärlek och ond bråd död. Som nästan tjugofemåring blir jag dock inte lika övertygad. Våra hjältar är nästan lite för bra för att vara sanna och jargongen dem (och sina fiender) emellan, tenderar bli lite väl förnumstig. Överlag vilar det en moralpredikande, nästan pretentiös, stämning över berättelsen och berättandet. Men intrigen är medryckande och spänningen mellan ont och gott engagerar åtminstone mitt naivromantiska sinne. Helt klart läsvärd under ett solparasoll i Grekland