Eller kampen om tiden (2011-11-10)

Senhösten ruskar löven av träden och jäktat trampar jag fart genom Pildammarna. Hjulen på cykeln snurrar runt, runt. Fort, fort. Tiden går. Veckorna försvinner. Minuterna avlöser varandra. Mina tankar far åt olika håll. Repulsiva som magnetiska motpoler omöjliga att länka samman.  Omöjliga att skapa satser av. Jag överväger sammanfattningar fulla av förkortningar men vet inte i vilken ände jag ska börja. När kom jag hit? Och hur? Någon ringer på en klocka och jag rusar vidare in i nya sekunder. Redo att planera, strukturera, prioritera och riskanalysera. Tid, är det ens mätbart? Relaterbart? Kronos. Logos. Jag räknar andetagen och ser på pulsklockan vars visare sveper sekunderna från urtavlan medan jag minns en gammal dröm om en man som försökte tvätta bort tolv år från sitt ansikte. När jag sätter mig på cykeln igen så har det redan blivit mörkt. Tid är liv, skriver Ende. Och livet bor i hjärtat. Och medan jag trampar hemåt över den lövbeströdda asfalten med sjukhusområdet vilande i mörkret bakom mig, inser jag att tiden inte enbart är en kamp om livet, utan även en känslosam resa genom det.

Gå vidare (2007-07-24)

Vart tar man vägen när meningarna lämnat en när man lämnat orden bakom sig förlorat fraseringar och mjuka vokaler och förmår inte ens vissla eller nynna lyssna tystna när dagen tynar bort

mellan händer torra och trista utan smekfull fyllnad ett slags underbart är kort

var då ingenting 

bara en transportsträcka av tid

tid som var den tid en samtid full av framtid ett hav av rus och nya böjelser

förförelser utan förpliktelser en okonventionell evighetsvinter klänger sig kvar som en förlängd förföljelse

      i korthet

är jag fast i en förlorad förälskelse av svunna mönster och andra tidszoner medan nu är här är nu endast timtal av tidsbrist i okända antal

hinner jag aldrig - orkar inte heller

med några viktiga samtal

utan söker på remiss för ensamhet ett bot mot feghet i enlighet med alla dagboksförda avtal

mellan mig och mig själv

har jag lovat att lära mig säga nej när det räcker men framförallt att vilja våga gå vidare   

och acceptera tidsfrist som en länk runt min handvrist och en slitsam verklighet i stillsam skiftning

mellan sekund

      och evighet