Zombies für alle.

Jag ska erkänna att jag till en början var mer än skeptisk till Ajvides böcker. Vampyrer i förorten, zombies i innerstan och troll och annat otyg om vartannat. Alltså, ärligt talat. Men i en bookswap på ön Tonga i Stilla havet fann jag ”Låt den rätte komma in” och i brist på annan läsning var jag beredd att ge Ajvide en chans. Sedan dess har jag läst samtliga publikationer och nu senast lyssnat på mp3boken ”Tjärven”. En historia som börjar som ett trevligt initiativtagande till ett midsommarfirande i skärgården mellan gamla gymnasiekompisar men som snart eskalerar i ett våldsamt zombieinferno.

Det som framförallt tilltalar mig hos Ajvide är hans realism och självklara känsla för karaktärer och populärkultur. Och.. svenskheten. De gamla klasskamraterna jämför sina iPhones samtidigt som de till tonerna av Modern Talking och Bruce Springsteen, ältar och gör upp med gamla minnen. Under berättelsens gång tas var och en av karaktärerna åt sidan och man ges en glimt av deras egen resa mellan student och medelålder, utan försköningar och avrundningar. Det är mänskliga berättelser om drömmar, rädslor, åstad- och tillkortakommanden. Berättelser vi alla bär på. Åter i rampljuset försöker var och en på sitt sätt att hävda sin roll som mest självförverkligad och när den jordiska diskussionen om iPhone-tillbehör övergår i en kamp för överlevnad, känns detta, i sann Ajvide-anda, fullkomligt naturligt. Resten är blodig zombiehistoria.   

Ajvide-intresset delar jag med min sambo. Läs här vad han tyckte om Tjärven.

Nu är sagornas och lägereldarnas tid.

Att nyinspelningen av Bröderna Lejonhjärta skall regisseras av Thomas Alfredsson har väl knappast undgått någon men döm om min förvåning när jag släntrar in hos Kafka på jobbet och ser att manuset skall författas av John Ajvide Lindqvist. Först tror jag att jag har läst fel, gnuggar mig i ögonen och läser igen. Samma budskap. Följer för säkerhets skull länken till DN:s hemsida som bekräftar påståendet. Det är sant. Ajvide SKA manusförfatta Bröderna Lejonhjärta 2.0. Mina ögon blir stora som tefat. Det här kan bli precis hur bra som helst.

Puddingläsning (2012-04-02)

Under årets tre första månader har jag ägnat mig åt vad den amerikanske diktaren Henry James kallar för puddingläsning (Lagercrantz 2003). Dvs. att se romanen som en pudding – läsa den/äta den – för att sedan vara bra med det. Jag har följaktligen inte haft några intentioner för reflektioner, än mindre pretentioner för recensioner. Ren nöjesläsning alltså. Tidsfördriv på en strand i Indien eller på en parkbänk i ett soligt marssverige.

Men en lista kan jag undvara

Kovalam

Marianne Fredriksson – Simon och Ekarna
Fin omläsning. Dock fortfarande inte sett filmen.

Martha Moody – Som en syster
Glad överraskning. Inte alls så chicklit som jag först trodde.

Johanne Hildebrandt – Fördömd
Det sämsta jag läst på väldigt länge.

John Ajvide Lindqvist – Låt de gamla drömmarna dö
Låt aldrig John bli gammal och dö. Låt honom skriva böcker för evigt.

Hunter s Thompson – Romträsket
In i dimman.


Viveca Steen – I grunden utan skuld
Trevligt men tunt.

Thomas Bannerhed – Korparna
Lite väl mycket fågelsång. I övrigt gjorde den ont i hjärtat på mig.

Hunter S Thompson – Fear and loathing in Las Vegas
In i dimman.


Traci Lords – Nattens barn
Börjar som en stark överlevnadsberättelse men planar efter hand ut.

Sambon med bok och nyfunnen vän i Varkala

(Lagercrantz O, 2003. Om konsten att läsa och skriva, Wahlström & Widstrand s.20)

Juniläsning 2010

Margaret Atwood – Kattöga
En retrospektiv historia om en mörk uppväxt, som med språkrikedom blottlägger mognadens bråddjup och ondskans väsen. Jag sträckläser den på en filt i skuggan i Rönneholmsparken.


J.M Coetzee – Pojkår
Med bristande intresse för fotbollen lägger jag fokus på Sydafrikas andra spelplaner. Pojkår är en liten bok om den stora rädslan att vara annorlunda..



J.M Coetzee – Ungdomsår
..som följs av tiden då man söker vara det.



Margaret Atwood – Rövarbruden

Med samma språkliga finess som i Kattöga, skildrar Rövarbruden människans förmåga och förhållande till ondska, förtal och lögner i relation till våra inre svagheter. Bitvis påminner Atwoods dramaturgi mycket om Majgull Axelssons vilket jag känner mig synnerligen tillfreds med att få upptäcka.



John Ajvide Lindqvist – Lilla stjärna
I lägenheten har det spekulerats med frenesi, främst kring vidden av den beryktade slutscenen av massakern på Allsång på Skansen, men även vilken nivå den språkliga kvalitén månne hålla. Så efter en otålig väntan slukar jag Ajvides nya roman med skräckblandad förtjusning, i vämjelse och förundran. Och låt mig säga så här; språket är verktyget som för berättelsen framåt, borrmaskinen är verktyget som avslutar den.