Inledde förrförra månaden med en omläsning av Torbjörn Flygts
Underdog. Mest som en uppfräschning inför uppföljaren
Outsider som
nu pryder bokhandlarnas nyhetshyllor, men även för den värme jag
upplevde i Familjen Krafts kök och för chansen att än en gång få se
Malmö i sjuttiotalets ljus. Nöjt kan jag konstatera att ingenting har
förändrats sen sist jag läste Underdog, jag tycker fortfarande lika
mycket om den. Därefter fortsatte jag med Flygts
Himmel.
En helt ok skildring av ett Malmö som inte beskrivs i klartext men vari
fyra olika människoöden korsas titt som tätt utan de berördas vetskap.
En lättsmält historia om vardagens tragedier, segrar och skådespel.
Därefter följde två besvikelser. Först ut var Majgull Axelssons
Is och vatten, vatten och is.
En historia som helt saknade den nerv som alla hennes andra böcker
innehar. Karaktärerna utgör förvisso fortfarande objekt för intresse och
det driv som finns i historien är helt och hållet deras förtjänst men
när handlingen når sina sista kapitel känns det hela platt, tafatt och
lite långsökt och jag tänker ”mycket väsen för ingenting”. Sist ut var
Bengt Ohlssons
Syster,
en bok jag impulslånade på biblioteket. De tvåhundrasjuttio sidorna
lämnar mig frågvis och i ärlighetens namn så förstår jag ingenting.
Sorgen och förvarsmekanismerna, visst, handlingen, nej. Porträtteringen
av Majouries föräldrar som två tragiska skuggfigurer hågset hängande i
historiens utkant gör mig bara irriterad och likaså Majouries tjat om
hur rolig hennes familj är. Och katten? Vad fattas den egentligen?
Med bokfacit i hand hade jag hellre läst Underdog ytterligare en gång.
