Utan vantar har jag vinter i händerna och vaknar i den
andra änden av världen. Egentligen är det vår men det märks knappt för
mina händer är kalla och mina fingrar är stela och jag har svårt att
hålla i pennor och öppna skruvkorkar på Lokaflaskor. Svenska är det
språk jag talat mest men Sverige är det land jag känner minst. Känner
mig minst i. Känner gör jag för övrigt i överflöd. Närvaro och frånvaro.
Kyla och värme. Tillgång och efterfråga. Känner efter gör jag
desto mindre för än så länge finns det ingen tid att tillgå för alla
passerade nu. Jag funderar på att byta kalender, följa månens faser och
fly utomlands. Förflytta mig baklänges och förlora mig själv på en plats
där solen smälter frusna handleder. Kanske misstar jag mig för att
längta bort när jag egentligen väntar på tillbaks men om tillbaks inte
infinner sig så flyr jag utomlands i alla fall. Men jag tar med mig ett
par vantar. Bara fallifall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar