Vi staplar nya drömmar på höjden och stipulerar vägar dit i samma
andhämtning som vi hämtar oss från forna nätter. Jag vaknar utan att ha
somnat på riktigt och finner en ny vinkel i rummet att vänja mig vid.
Ljuden man bara hör när det är tyst ramar in tillvaron och varat hamnar
på kollisionskurs med världen som krockar med verkligheten. Det smäller
och jag blinkar reflexmässigt bort explosionens smärtsamma dissonans
tills den når en lagom långsam frekvens och får tiden i åter balans. Ett
mellanrum uppstår och mellan det och rummet bryter en dröjande dyning
av rörliga texter fram. Jag rör mig aktsamt mellan orden och lyssnar
aktivt till språkens mosaiker om missmod, armod och högmod. Historien är
inte ny bara ytligt omarbetad och vi upprepar den genom att stapla våra
synder och drömmar på höjden medan vi stipulerar nya repliker om vår
genetiska arvsmassa som förklaring till varför vi ger upp när vägarna
blir för långa. Sedan går det en tid och vi ångrar oss. Och får försöka
igen. Historien månne inte vara ny men likväl är den full av nåd och
frikostig med nya prologer. Jag är nu i upprinnelsen av min tolfte och
staplar fortfarande allt på höjden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar