Klockan är 05.32 och dagens första ljus tränger in
genom nedskevade persienner och fördragna gardiner. Jag vaknar föga
utvilad med drömmens känsla kvar i kroppen och minns vad jag tänkte
innan jag somnade. I munnen vilar en familjär eftersmak av gårdagen och
med ett enträget brummande vispar den lilla bordsfläkten den kvalmiga
luften runt, runt i rummet. Jag drar täcket över huvudet och försöker
somna om men ljuset tränger in genom textil och hud och kräver mina
sinnens fulla uppmärksamhet. Först blir jag irriterad och förbereder en
djup suck innan jag hejdar mig mitt i andetaget. Ligger stilla. Andas
sakta ut luften genom näsan. Väntar. Smygande klättrar en strimma av
ljus över väggen som sakta avslöjar ett löfte om rörelse trots att det
är vanlig veckodag i en vanlig månad i ett vanligt sommarsverige. Men
ändå inte. Jag känner efter men förnimmer ingen veckokänsla. Jag synar
eftertänksamt bokhyllan och följer den vandrade ljusstrimmans färd över
bokryggarna. Hundra och en dag, tusen och en natt.. Jag begrundar
gårdagen och biter mig i underläppen medan jag motvilligt erkänner för
mig själv att det inte alltid är avstånden som utgör äventyret utan att
även det på hemmaplan som ömsom värker, ömsom berör också fullgör
platser för främmande upplevelser men att det kan ta emot att vilja
upptäcka exotismen bakom kända konventioner och en medfödd grammatik.
Att det största äventyret ändå är att ärligt närvara. Så jag börjar
tänka på mod och att våga stanna på en plats, i en kontext, i en
relation, nära eller långt borta medan ljusstrimman försvinner ut i
hallen för att lätta upp ett knappt märkbart mörker och jag somnar så
småningom om till ljudet av en vaknande stad en vanlig tisdagmorgon i
ett vanligt sommarsverige.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar