Historierna jag bär på handlar ofta om avstånd och orden bildar
girlanger av dämpade böner. Städerna jag återvänder till sjuder
fortfarande av samma dofter som när jag gav mig av. Jag vandrar längs
Memory Lane och Gerorge Street och folk har sagt att jag blivit erfaren
och inte häpnas med samma begeistring över känslomässiga tidssprång
längre. Jag låter dem tro sina egna ord och sätter upp en blasé fasad
men tjusas i hemlighet över avstamp idag, landar igår. I berusningens
kölvatten följer romantiken likt en ljus skugga som stjäl fokus från
verklighetens törnar. Jag tror att jag är säker tills hans röst får mig
att bryta på mitt hemspråk och jag tvingas gömma mina ord i salongens
mörker medan jag sakta inser hur mycket jag svalt under två års tid. När
vi kommer hem somnar jag urlakad på en kudde av betong och kylan i det
hyrda rummet på Lord Edward Street påminner mig om sakens två sidor. Om
historiens två versioner och det relativa i avstånd. "I didn't like the end but maybe its reality you know.."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar