Dokument rörande spelaren Rubashov av Carl-Johan Vallgren

Nyårsnatten 1899 spelar Kolja, eller Josef Rubashov som han egentligen heter, ett parti poker mot djävulen. Kolja, vars ekonomi och sociala sfär utarmats i spelberoendets kölvatten, befinner sig nu i ett tillstånd av likgiltighet och utan anspråk på vinst spelar han enbart för spänningens skull. Givetvis förlorar Kolja och emedan helvetet svämmar över av förtappade själar döms han till att evigt vandra genom seklen.

Ömsom hatisk, ömsom förtvivlad irrar Kolja runt genom 1900-talets Europa i sökandet efter sin motspelare han så lättvindigt satsade sin själ mot. Och Europa är ingen vacker plats. Världskrigen avlöser varandra, befolkningen faller offer för fattigdom och sjukdom, orättvisorna och klyftorna ökar, ideologier och religiösa övertygelser legitimerar förgörelse av den andre. Jag tror inte att det någonstans i boken finns en beskrivning av ljuset mot en husfasad eller ett leende mot en mötande. Nej, försupenhet, förljugenhet, pengar, makt och ond bråd död är vad läsaren har att vänta. Varken mer eller mindre.    

Precis som den Vidunderliga kärlekens historia är Dokument rörande spelaren Rubashov en stämningsfull skildring av ett armt människoöde förlagd till ett historiskt sammanhang. Språket är poetiskt och uppfinningsrikt men blandat med alla historiska referenser tenderar den att bli lätt övermäktigt. Jag vill därför lyfta ett varningens finger, för på samma sätt som det är lätt att ta i för mycket vid ett träningspass som man inte har fysik för, är det lätt att begeistras över språkets finurlighet och vackra formuleringar och man läser så mycket att man till slut upphör att ta in. Likt en utsökt bakelse som snabbt slinker ner, inser man inte förrän man svalt grädden och illamåendet kommer krypande, att man bara borde ha ätit hälften. Med andra ord; Rubashov kräver kanske inte sin läsare men ändock sin läsning. Njut den bäst i små etapper med tid att smälta och reflektera.