Sambon läser.

Vackra vårdagar är som gjorda för läshäng i parken.

56 ord om Skärseld av Linda Lovelace.

Hundra procent sann eller ej. Den före detta porrskådisen Linda Lovelaces berättelse om en samvetslös bransch lämnar mig inte oberörd. Den ena sjuka händelsen avlöser den andra och när man tror att absurditeterna har nått sin kulmen, avancerar de ytterligare en nivå. Skärseld är med andra ord en bok man har svårt att lägga ifrån sig.

Ät Mig av Agnès Desarthes.

Ok, jag är ingen gastronomiskt konnässör vare sig bakom spisen eller vid avsmakningsmenyn men ändock matfixerad till det yttersta. (Fråga min sambo). Jag hade därför svårt att inte avvara fem kronor för Ät Mig på Drottningtorgets premiärloppis i år.

Myriam är en känslig konstnärssjäl i medelåldern som efter en mycket svajjig livsbana bestämmer sig för att öppna en restaurang, Chez Moi, i centrala Paris. Hon saknar erfarenhet och formell kunskap men hennes passion och smaksäkerhet får ändå verksamheten i rullning och tillsammans med nyvunnen vänskap börjar marken så smått att stabilisera sig under Myriams 

fötter.

Ät mig är inte en berättelse helt lätt att definiera. De sprudlande beskrivningarna av menyns matkonstellationer och det snabba replikskiftet mellan Myriam och servitören Ben för tankarna till en mysig feel good roman men bakom den pastelliga köksfernissan a lá Leila bakar, vilar en ångestladdad berättelse om en brusten mor-son relation. En berättelse vars lättsamma slut inte känns trovärdig i relation till sin upprinnelse. I övrigt en helt klart godkänd läsupplevelse.

Ju fortare jag går, desto mindre är jag

Ensam kvar på ålderns höst försöker Mathea rimma sig igenom tillvaron bland svåröppnade syltburkar och ansatserna till ny mänsklig kontakt. Hon lägger upp strategier för att bli ihågkommen men lyckas aldrig leva ut sin förmåga att göra avtryck utan fastnar halvvägs med rodnande kinder. Ju fortare jag går, desto mindre är jag är ingen stor roman men en söt liten filosofisk bok om en gammal människas funderingar kring sina stordåd och tillkortakommanden som mellan raderna även innehåller en vördnadsfull historia om kärlek och tillgivenhet. Dessvärre föll den i glömska lika fort som jag läste den. 

Moderspassion av Majgull Axelsson.

Normalt sett brukar jag lägga ner läsningen av en bok som inte intresserar mig efter ca etthundra sidor men med Majgull Axelssons senaste roman gjorde jag ett undantag i hopp om att kanske svepas med efter ett senare kapitel. Detta skedde dessvärre aldrig.  

I moderspassion får vi följa fyra kvinnors livsberättelser vilka till största del består av självbedrägeri, underkastelse och förnekelse. Fyra livsberättelser som aldrig känns trovärdiga eller engagerar. Personerna jag möter saknar alla sympatiska drag och känns mest som en sorglig skara gnällspikar. Berättelsens kärna och dess problematisering påminner till viss del om Slumpvandring men skildringen saknar helt den nerv som återfinns i Axelssons övriga böcker. Nej, läsningen av Moderspassion hade jag klarat mig utan.  

I väntans tider.

I väntan på bokrean.

Häxringarna av Kerstin Ekman

Efter att ”Händelser vid vatten” röstades fram av Sydsvenskans läsare som den bästa svenska kriminalromanen genom tiderna, bestämde jag mig för att ta mig själv i kragen och utforska en av Sveriges mest respekterade författare - Kerstin Ekman. 

Häxringarna är den första i en svit på fyra böcker om en stad och ett samhälles framväxt med sin början på 1870-talet. Initialt går läsningen trögt, framför allt för att boken tycks sakna en huvudgestalt. Jag läser med känslan av att betrakta allt lite grann ifrån ovan för att då och då få sikte på en person, dyka ner och följa den ett par sidor för att sedan återgå till betraktarperspektivet. Så småningom binds dock människoödena samman och den unga kvinnan Tora tar rollen som hjältinna. Ekman skriver detaljerat och med stor sakkunnighet om det fattig och smutsigsverige som vi en gång levde och verkade i. Skitigheten är påtaglig, folk luktar surt och pigorna tömmer pisspottor över grannens gräslök men boken är också full av nationalromantiska beskrivningar av vår flora och fauna. Det är lätt att föreställa sig sommaren som väller fram som en bred, grön flod och skogen som blommar.

Snabbt sammanfattat kan alltså sägas att Häxringarna är början på ett gediget hantverk som förvisso tar lite tid på sig att charma sin läsare (läs: mig) men uppväger detta med ett fantastiskt språk och en stor värme för vårt historiska arv. Faktum är att jag efteråt känner mig som en lite mer bildad och lite mer medveten människa och om Sverige haft en kulturkanon hade Häxringarna varit självskriven. Om inte annat så vet jag i alla fall vilken deckare jag ska läsa i påsk.